Är det någon som läser här...

Är det någon som fortfarande läser här (med tanke på mina sporadiska inlägg...)??? Antingen så beror inläggstorkan på att jag har för mycket annat att göra att jag helt enkelt inte hinner skriva eller så är det så att det inte händer något av värde att skriva om i mitt liv, välj själv. Det mest intressanta och något pinsamma som hänt den senaste tiden var att jag för ett par veckor sedan blev uppringd halv ett en lördagsnatt av min blivande arbetsgivare. När jag såg numret trodde jag att det hänt något och svarade naturligtvis (trots att jag egentligen sov) och då visade det sig att han just läst det senaste inlägget i den här bloggen. Inte i Granfaksens blogg som han egentligen letade efter (han och sambon var på fest hos grannarna och skulle visa min andra eminenta blogg) utan i den här. Hjälp! Hur kunde han ha hittat den? Jag var tvungen att tänka ordentligt om jag skrivit något dumt eller opassande som han kunde ha läst men efter att ha rannsakat minnet och samvetet så kom jag fram till att det inte var så farligt. Jag skriver ju bara sanningar så som jag ser på världen och jag är väl egentligen inte så elak och personlig mot andra om man jämför med hur jag skriver om mig själv. Häromdagen ringde jag till hans sambo och så svarade han och då ville han ha adressen till min andra blogg (inte Granisbloggen, utan den här) för jag skrev så roligt. Vad svarar man på det? Han fick den inte i alla fall och hans sambo har den inte heller, så vi får väl se om han hör av sig igen efter att ha läst detta ;)

Skolan rullar på med sina för- och nackdelar. Fördelarna är mest att det bara är en månad kvar nu, förutsatt att jag inte tabbar mig fullständigt på slutproven matten och fysiken. De andra ämnena har jag faktiskt fortfarande chansen att få MVG i. Senaste provet i kemi kom som en glad överraskning, endast två poäng från MVG och jag som trodde på ett knappt G, matten var ganska väntat ett G (även om risken var väldigt stor att jag skrivit mitt första IG någonsin för jag fattade absolut ingenting), fysiken var ett G (kändes också som IG, men där har jag rätt på svåra frågor och får inga poäng på de enkla...) och naturkunskapen en poäng från MVG, så jag flyter fortfarande. Biologiprovet som jag skrev i måndags har jag inte fått svar på ännu, men även om det kan låta kaxigt så måste jag skriva att jag blir förvånad om jag får sämre än MVG på det, faktiskt. Det känns som hemmaplan och något som jag är intresserad av till skillnad från matten och fysiken där jag är totalt akterseglad. Men jag behöver "bara" G i ämnena så jag har beslutat mig för att försöka vara nöjd så länge jag håller den nivån med tanke på att jag inte hinner med att läsa allt jag ska och egentligen inte riktigt bryr mig heller. Innerst inne gör jag nog det men det är nyttigt för mig att öva upp förmågan att satsa på det väsentliga och inse att man inte kan kunna allt. På något sätt har min hjärna räddat mig utan att jag varit medveten om det ännu en gång tack vare att den inte kan lagra alla de här omöjliga ekvationslösningarna och dumma formlerna som jag aldrig någonsin kommer att använda igen. För vem f-n bryr sig om att "i hatt är samma sak som u hatt i kvadrat delat på R" och vad den primitiva funktionen av "F prim t noll" är?!? Det är precis som det låter, rena rama grekiskan... Usch, nu låter jag bitter. Egentligen tycker jag om att vara tillbaka i skolan igen. Konstigt nog är jag klassad som ganska populär, social, trevlig och kompetent i alla olika klasser som jag är med i trots att jag inte känner mig sådan. Det är rätt underhållande faktiskt :) Matte- och fysiklärarna kanske inte håller med på alla punkterna, men man kan ju inte få allt här i livet!

Snart är det jul och nyår igen och ännu ett år att lägga till handlingarna. Detta år kan knappast gå till historien som mitt mest framgångsrika på speciellt många punkter, jag har varken blivit miljonär, hittat han med stort H, flyttat hemifrån (igen) eller lyckats något vidare med mitt nyårslöfte. Eller har jag det? Det bästa som hänt i år är nog att jag äntligen bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor och att jag på kuppen blivit vuxen (eller vuxnare, jag dricker fortfarande inte kaffe). Okej då, året är inte slut än, men det enda som regnar här är snöflingor och regndroppar...

Ingenting är omöjligt

Ingenting är omöjligt om man bara vill det tillräckligt mycket. Idag var första dagen i resten av mitt liv och chansen att skriva bättre igen på högskoleprovet kändes mikroskopisk på förhand och därför blev resultatet något förvånande. Det kändes ganska så bra när jag skrev, det var inte så mycket som jag hade kunnat ändra på som jag visste direkt och det kändes som att NOG-delen och ELF-delen gick ganska dåligt men inte katastrof. DTK-delen kom två gånger och jag vet inte vilken gång jag skrev bäst på, det kändes rätt så lika. Så fort jag kom hem nu satte jag igång datorn, nyfiken som jag är, och det finns inget värre än att sitta och vänta på en seg dator som skall köra en massa andra saker än koppla upp sig på Internet när man vill att det ska gå fort. Pulsen är högre då än när jag skall skriva prov ;)

I vilket fall som helst så började jag rätta och hade bara fem fel på NOG-delen och det är nytt personbästa. Det kändes ju bra. ELF-delen hade jag bara ett fel på och nu började det kännas lite nervöst eftersom de var de delarna jag trodde hade gått sämst. Orddelen var jag riktigt osäker på minst tre ord men bara ett av dem var fel och så var fyra andra (som jag trodde jag kunde) fel istället så totalt blev det fem fel där med, och det är ju acceptabelt. LÄS-delen hade jag bara ett fel på (precis som förra året) och den sista DTK-delen hade jag (hör och häpna) endast fyra fel på så totalt hamnar jag på 106 poäng vilket hamnar i normeringsgruppen 1,9 (enligt 2007 års tabeller). Snacka om att bli positivt överraskad!!!

Så första dagen i resten av mitt liv skall nu avrundas med en god middag, skotta lite boxar, ta in hästarna, fodra kaninerna, borsta tänderna och gå och lägga mig med ett stort smile på läpparna :D

Imorgon är första dagen...

Imorgon är första dagen i resten av mitt liv. Bokstavligt talat. Om jag inte skriver bättre på högskoleprovet imorgon än vad jag gjorde senast så kommer jag inte att komma in på utbildningen som jag vill till våren. Jag har kanske en chans till att komplettera med ett bättre resultat i vår, men det skulle kännas så skönt att sätta pricken över iet redan nu. Inte för att jag tror att jag har en chans att höja mig imorgon, med tanke på de usla förutsättningar som jag givit mig själv, men om jag inte provar så har jag ju ingen chans alls, eller hur?!? Det är bara att gå in och gnugga igång geniknölarna och hoppas på det bästa, mer kan jag inte göra för dagen. Får nog desvärre anpassa förväntningarna därefter...

Appropå högskoleprov så har jag lagt till en länk till ordrpov.se som jag har använt som övningsunderlag till orddelen. Prova den gärna! Normalt har jag legat mellan 31 och 36 av de 40 orden som man skall förklara och det är väl rätt okej. En gång på alla försök har jag fått full pott och några gånger ett enstaka fel men det är ungefär vad som krävs av mig imorgon om jag ska ha en mikroskopisk möjlighet att höja mina poäng och den sannolikheten har jag ingen lust att räkna ut... Nämner några ord som jag svarat fel på: ohemul (det vet väl alla att det är samma sak som utan bra skäl), ekivok (tvådelad), sinekur (lätt arbete), ciselera (finslipa), tautologi (onödigt dubbeltryck) och icke att förglömma reciprok (ömsesidig). Suck (det suger alt. utmattad utandning ;)) säger jag bara! Nog-delen kommer att gå åt skogen för all min mattekapacitet har gått åt till att lära mig massa konstiga ekvationer som man skall derivera till höger och vänster. Sen skall man derivera dem en gång till och så en tredje gång osv. Kan någon tala om för mig när jag behöver veta tangentens lutning i en viss punkt i verkliga livet? Jag tycker verkligen synd om alla stackars gymnasielever som tvingas genomlida detta till synes meningslösa tidsfördriv i jakt på bra betyg. Finns det ingen som kan komma på praktiska och vettiga saker att lära småglinen istället?

Jag ska väl egentligen inte klaga, jag mår rätt bra för dagen och har tid att fundera på saker som tidigare plågat mig men som jag nu kan se på med andra ögon. Jag tror att det kallas att bli vuxen och det känns rätt självklart egentligen, även om jag kanske har gått en annan väg en många andra för att komma fram till det. Jag saknar fortfarande väldigt många komponenter för att känna att pusslet är lagt men det känns som att ett par hörnbitar fallit på plats bara för att jag har bestämt mig för vad jag vill göra karriärsmässigt. Rent mänskligt ligger jag lika långt efter som jag gör i matten för dagen (ungefär 50 sidor för att vara exakt). Jag måste vara robot ett tag för att kunna uppfylla mina yrkesdrömmar och jag hoppas att min omgivning kan ha överseende med det och inte tappa tron på att jag en dag kommer att bli lika mänsklig som alla andra med en otrogen make, osnutna ungar, en fallfärdig villa och en gammal rostig bil. För det är väl så svenssonlivet ser ut, eller?!?

Nätt och jämt

Jag klarade provpärsen med nöd och näppe, men jag klarade det! Fysiken var ett G (kändes bättre än så konstigt nog), matten G (kunde de svåra uppgifterna men missar på grundläggande saker som jag aldrig lärt mig), kemin 1 poäng från MVG (helt ok eftersom jag började plugga typ tre timmar före provet), MVG på naturkunskapsprovet (lätt, kunde ha utvecklat de två sista frågorna och missade ett poäng på båda men jag var kissnödig så jag orkade inte skriva mer) och VG på biologiprovet (tappade bort min bok en vecka innan och övade inget alls, så klart över förväntan). Just nu är det högskoleprovet som är nästa stora mål den 25 oktober...

Granfaksen har kommit hem till mig också så snart har jag tre hästar att träna :) Han är ganska stor, väldigt lång och fin i kroppen men skulle behöva bli starkare och få tänderna kollade av någon som verkligen kan och har koll. Hovslagaren kommer på onsdag och skor honom och Gullan så får jag se om jag får med mig någon av dem in till Solvalla på torsdag eller nästa måndag. Det ska bli väldigt spännande att se var Gullan står eftersom hon känns så fin för dagen. Körde ett jobb med henne förra söndagen i ösregn, med långsamhuvudlag och ridskor på fötterna så gick hon 1.48 i 2000 m vilket är två sekunder bättre än kvaltiden. Med lättare framskor, käkrem och på en riktig bana går det minst tre sekunder snabbare ändå, det är jag övertygad om. Gör hon det så ska vi kvala sen :)

Jag är bjuden på en Halloweenfest hos J i Sundsvik den 31 oktober. Det kan bli lite intressant och se vad det blir för folk där. Känner nog bara typ två, tre pers sen tidigare och de är inte så där jätteroliga, men man vet aldrig vilka nya bekantskaper som kan dyka upp. Sen har jag fått ett jobb. Det blir hos CN eftersom lilla S har sagt upp sig från slutet av november. Lilla S är av modellen som man lättare hoppar över än går runt och hon har äntligen insett att ingen vill jobba med henne eftersom hon är så lat. Tyvärr är hon en av dem som kommer på festen, men det ska bli lite kul att se hur hennes kille ser ut och är. Jag menar kan hon behålla en kille längre än tre månader så borde inte jag kunna vara så mycket sämre, eller hur?!? Sen var det just det där med möjligheter och tillfälligheter...

Härdsmälta

Hjälp! Jag får inte plats med mer information i huvudet nu. Minnet fullt, omformatering eller uppgraderad programvara krävs. Tyvärr finns inte version 2.0 (eller var det typ 8.0) på marknaden än... Nä, riktigt så illa är det väl inte, men nästan.

Imorgon har jag terminens första prov och det är i den lättaste kursen av dem alla, naturkunskap B. Sen är det kemiprov på tisdag (hu, nu börjar det bli jobbigt) och fysikprov (nästan ännu värre) nästa fredag. Veckan därpå är det biologiprov och sedan matteprov. Dessutom ska jag försöka hinna plugga till högskoleprovet också. Kan man få lite fler timmar på dygnet så man hinner med kanske?

Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Det känns som en befrielse men är förmodligen det mest korkade jag gjort på länge (eftersom jag inte har något nytt jobb och inte längre är med i alfakassan). CN har lovat mig jobb i december när skolan är slut och det vill jag ju göra, men om ingen av hans nuvarande anställda slutar så finns det inget jobb där. Hans sambo skvallrade om att bolaget kanske skulle ombildas så att alla fick söka om sina tjänster för att på så sätt kunna anställa mig. Då känns det ju som om han verkligen vill att jag ska börja jobba om han gör en sådan sak för min skull. Det är ju ganska trevligt :)

Sen kanske det kommer en till häst som jag ska träna. Det är några anställda på mitt "gamla" jobb som äger kusen tillsammans och ingen av proffstränarna han varit hos är speciellt nöjda med hans insatser. Kapacitet finns men han är hopplöst osäker i lopp och har galopperat bort många sköna slantar. Vi får väl se vad de beslutar på mötet i nästa vecka, men det skulle vara ett välkommet tillskott till min något magra plånbok att kunna ta lite stallhyra och matpengar och samtidigt stimulerande att få något riktigt att bita i. Gullan går visserligen bra för dagen men hon har minst två månader kvar till kval och hon lyckas ju alltid med något som förstör den kontinuerliga träningen. Är det inte tappskor var och varannan vecka så gör hon illa sig på något sätt eller blir halt. Suck! Nallepigan har fått gå två korta vändor med mig barbacka med lite skritt och trav och det fungerar utmärkt. Det är bara att hålla tummarna för att benen håller för en ny satsning mot tävlingsbanan, liksom hennes nerver...

Kaninerna går som tåget för dagen och det känns väldigt inspirerande eftersom det är SM i Alingsås nästa helg. Luva, Dino och korpen Elsa ska dit och försvara Yrans heder. Målen är väl kanske inte så högt satta eftersom jag inte vet hur Luva och Elsa hoppar inomhus, men både Dino och Luva har kapacitet att ta sig till final (de 30 bästa) i krokbanan och om Elsa har en bra dag kan hon vara placerad i höjden. Men det är en utopi hämtad från drömmarnas land. Frågan är kanske mest hur det står till med mina nerver i det fallet ;)

På kärleksfronten intet nytt, inte från min sida i alla fall. Min labkompis i biologin är väldigt närgången och skickar söta sms, men det är ingen kille jag vill ha (även om jag inte kan förneka att det finns något visst hos honom). Jag och kulturkrockar går inte ihop och inte min familj heller, så det fallet är avslutat innan det ens påbörjats. Sen har Em slagit fast att jag har en beundrarinna och det kan jag inte heller förneka (även om hon inte heller är någon jag vill ha). Lite underhållande är det nog ändå, men det skulle kännas betydligt bättre om det faktiskt var någon som jag själv tyckte om.

Numera har jag självförtroende nog att våga tro att någon faktiskt skulle kunna tycka om mig (på andra sätt än som vän) men jag har också upptäckt hur lång tid det tar innan jag faktiskt faller för någon. Det behöver liksom nötas in. Igenkännandet, blickarna, gesterna, närheten, värmen, pirret i kroppen, saknaden när han inte är där och framför allt tajmingen. Allt detta om det ska vara något annat än en kort och intensiv förälskelse. För visst kan jag bli störtkär och tappa huvudet, men det händer alldeles för sällan och är aldrig något att bygga vidare på. Det gör på något sätt att det faller på sin egen orimlighet i min värld. Jag är spontan så till vida att jag gör det som faller mig in inom ramen av att jag fortfarande hinner med och klarar av mina övriga åtaganden. Den tiden är ytterst begränsad och sannolikheten att blixten ska slå ner vid ett sådant tillfälle är dessvärre minimal. Alltså återstår bara folk i min närhet som jag ofta umgås med och det är för det mesta samma gamla vanliga släkt, vänner, bekanta och skolkamrater som jag naturlitvis tycker om men inte på det sättet. Frågan känns inte prioriterad eftersom dygnet redan har för få timmar men utåt sett är jag konstig som är 28 år och fortfarande inte har ett riktigt förhållande.

Oroa er inte nu, för jag är så långt från depression som jag någonsin varit, men det är klart att jag kan erkänna att livet skulle kännas mer inspirerande om jag hade någon på min sida. Någon som hejade på mig och tog mitt parti mot världens alla dumskallar, någon som följde med på bröllop, födelsedagsfester och släktträffar, någon att prata med när jag ville och bråka med när jag kände för det, någon som normaliserade min knasiga värld och gjorde mig till en vanlig människa av kött och blod och inte en mullvad bland böcker och dynga. Men man måste kunna avsätta tid dels för att hitta denna någon och dels för att behålla denna någon och det finns inte på kartan just nu utan ligger mer som en mumsande mask långt bak i hjärnan (väl instängslad för att inte rymma på ett bra tag). Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan, så ni får hoppas för min skull istället för att titta konstigt på mig. Mina prioriteringar är kanske "omänskliga" men det finns ett gott syfte och minst en tanke bakom det mesta jag gör. Om nu inte hårddsiken kraschar alldeles :)

Skoldax igen - sen då?

Första skoldagen igen efter sommaruppehållet. Två timmar fysik B tre gånger i veckan, matte D på distans, kemi B många timmar en gång i veckan, biologi B på distans och naturkunskap B en stund två gånger i veckan fram till den 19 december. Sen då? Vill ju inte tillbaka till mitt "riktiga" jobb och stalljobbserbjudandena haglar. Det är ju det jag är utbildad för och förmodligen kan bäst just nu.

Hos CN kommer det alltid finnas jobb, men han är lite lat och en dålig arbetsledare och den övriga personalen är tråkig, men det är nära (nästan cykelavstånd) och betydligt bättre för mig än att jobba på kontor. Men orkar jag det? Lönen är enligt avtal men det blir många och långa timmar runt landets travbanor som man aldrig kommer att få ersättning för. Men i gengäld kanske jag kan få köra och rida några lopp och jag vill ju egentligen inget hellre. Dessutom kan jag träna mina hästar och fixa spån och hö via stallet så det är ju klara fördelar.

Det andra jobbet är hos C. Det ligger längre bort men atmosfären är en annan. Där finns en plan, ett syfte med allt och är ordentlig ordning. Lönen är förmodligen mindre, arbetet lite mindre jobbigt och utvecklingsmöjligheterna noll. Men uppskattningen är desto större även om den inte alltid är uttalad. Hästarna är snällare att ha med och göra och personalen roligare och inte lika utarbetade och det finns ett annat liv utanför stallet. Det finns inte rum för det i ett travstall.

När jag skriver dessa rader så står det ganska klart att huvudet väljer det första alternativet och hjärtat det andra. Den välkända inre konflikten och som vanligt i mitt fall kommer väl huvudet få bestämma. Jag har tre månaders uppsägningstid och om jag vill börja på ett nytt jobb direkt efter årsskiftet så är 30 september som gäller för min uppsägning. Det ger mig lite mer tid att fundera och kanske hitta något annat. För som så ofta brukar det vara så att det tredje alternativet är bättre än de två som man endast tycks ha att välja mellan just nu.

Nu till något roligare :) Brölloppet var fantastiskt! Det var lika självklart som deras relation och sammanfattades bäst av brudens halvbror som i sitt tal vid middagen sa bättre sent än aldrig som slutreplik. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag var yngst där. Just där och just då kände jag både av åldersskillnaden och saknaden av en bättre halva. Det var inte så att jag var bitter eller på dåligt humör eller någon som sa något eller att det var tråkigt (jag hade verkligen kul hela kvällen) utan det var bara en känsla av att inte riktigt ha vuxit upp än. Men sen dricker jag inte kaffe heller ;) Jag drack inga mängder utan bara några flaskor öl (vin är för vuxna) och senare bara läsk och vatten. Dansade gjorde jag ändå till det inhyrda kompisbandet, trots en urtråkig spellista. Det blev lite drag i pausen när jag var framme och micklade med datorn och drog igång med några riktiga partyklassiker i E-K:s smak men det var ganska kortvarigt.

Sen satt C och jag och pratade en lång stund och jag fick i alla fall veta hur jag var att ha som anställd (på riktigt). Min brist kunde jag inte ens rå för och det var vi överrens om, men den går att rätta till om jag skulle välja/bli erbjuden alternativ två. Det var jag som mer eller mindre erbjöd mig alternativ två då det hänt lite saker som gjort att C behöver en ny antälld och det verkade som att hon faktiskt skulle vilja det. Det var att plantera ett litet frö och lägga ut en räddningsplanka kan man säga. Sen pratade jag massor med S som hade druckit lite för många drinkar och beklagade sig över att hon aldrig skulle bli gift trots två barn och stadigt förhållande. Anade en viss bitterhet där... Bröllop verkar ha en tendes att göra folk väldigt känslosamma och även om jag känner den ena parten väldigt väl i detta fall så hade jag inga direkta känslor annat än säkerhet. Deras förhållande känns säkert. Det känns inte som att fölora någon, eller som att hon förlorat något och eftersom jag själv inte har några planer på att gifta mig så var det mer som ett konstaterande. Ett vackert och roligt konstaterande. Önskar dem all lycka och välgång!

Sen måste jag berätta om några episoder ur mitt tidigare liv som jag funderat en del över och som väcktes till liv idag igen. En gammal klasskompis till mig från högstadiet (som idag är ute ur garderoben, inget jag visste då) sa en gång, helt utan anledning när vi satt allihopa i vårat lilla dåvarande tjejgäng, att jag hade väldigt vackra blå ögon. I nästan samma andetag sa hon också att statistiskt sett skulle två av oss sju vara lesbiska (hon lär ju ha vetat redan då att hon själv var det). Det var inget som jag ens funderade på då, men när jag sedan höll en föreläsning i dalarna för något år sedan så fick jag frågan om jag hade färgade linser för att jag hade så vackert blå ögon. Det var också från en tjej som jag misstänker inte är straight, men det är bara en misstanke och inget bekräftat. Jag sa bara tack och att jag inte riktigt var så fåfäng. Och så idag när vi hade rast från fysiken så var det en tjej som började ställa en massa frågor och sedan helt utan förvarning bara sa att mina ögon var så fantastiskt vackert blå och att det bara var för att titta in i dem som hon pratade med mig...

Hrrm. Det är okej och väldigt smickrande att få såna kommentarer, men jag skulle verkligen uppskatta dem mer om de kom från killar... Det finns väl en och annan grabb som tittat djupt in i dem utan att kommentera dem med ord. Men det jag funderar mest över är inte om jag skulle vara lagd åt något annat håll än de flesta (det är jag väldigt säker på att jag inte är) utan om det bara är tjejer som lägger märket till mina ögon och bara de som skulle vilja ta chansen som vågar kommentera dem. Ja, jag är inte helt naiv, jag vet att killar har andra referensramar i första hand och det finns inte så mycket att skryta med hos mig, men ändå. Kan väl bara konstatera att jag fått tillbaka min blick i alla fall och den går hand i hand med självförtroendet så det känns bra att vara sig själv igen efter alla år av ihållande formsvacka. Det kanske finns tro hopp och kärlek för en förlorad själ som jag ändå :)

Normala människor

Vad gör normala människor utanför arbetstid? Hur får de tiden att gå, de som inte håller på med hästar alltså? Det har ösregnat i tre dar nu så jag har lagt det här med hästträning och kaninhoppning åt sidan för tillfället men vad gör man istället med den tiden? Sover? Äter? Grubblar? Lyssnar på musik? Softar i soffan framför tv'n? Är det så livet ska se ut egentligen? Är det därför alla andra normala människor lever sina liv på Internet? För att fördriva tiden? Är det därför man måste vara två, för att gå varandra på nerverna? Är kärnfamiljen en naturlag hämtad från tristess och inte en naturlig norm som alla förväntas följa, egentligen? Något som är så svårt att nå och värt så mycket att ångesten överskuggar den riktiga prestationen och låter människor nöja sig med mycket mindre än de är värda, egentligen. Eller är det nuet som är det viktiga? Det enda verkliga, här och nu. Det enda som räknas, egentligen. Känslan i ögonblicket, njutningen av tidens möjligheter, framtiden så långt bort och helt utan nostalgi. Att bara kunna leva här och nu och använda alla sina sinnen för att ta in världen utan yttre påverkan. Det vi aldrig har tid med...

Om ovanstående rader är skrivna ur frustration, längtan eller likgiltighet vet jag faktiskt inte ens själv. Min obefintliga möjlighet att någonsin klassas som normal har jag givit upp för länge sedan för vem är egentligen normal? Tänk om jag kunde ta vara på de här ögonblicken och förvalta dem bättre. Leva mer i varje sekund och inte hela tiden vara före min tid. Förmodligen finns det inte så stor plats i den normala tiden för mig. Det är därför jag hela tiden måste framåt. Alltid ha något annat för att hålla tristessen borta liksom rädslan för det normala och gråtrista. Skillnaden mellan att leva ut sin passion och galenskap är hårfin. Förmodligen balanserar jag på kanten utan att hitta den rätta balansen och alldeles för driven för att välja vilket ben jag ska stå på.

En del av livet har jag fattat beslut om och det är yrkeslivet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad som krävs för att nå dit och jag vet att jag kan. Jag vet också att jag måste offra delar av mitt nuvarande liv (läs avsaknaden av liv) i än större utsträckning än vad jag redan gör idag. Det var här det där med balans kom in, val och icke val. Kroppen och hjärnan orkar inte hur mycket som helst, inte hjärtat heller för den delen. Frågan är bara om man ska börja med att bygga en ram runt pusslet och sedan lägga bit för bit tills bilden framträder eller om man på måfå bara ska lägga närmaste pusselbit till nästa och försöka tills någon passar och allt ger sig själv? Eller är det så att ramen runt pusslet redan är fastställd (allas öden) och att det bara finns ett visst antal pusselbitar som man kan länka samman i en mer eller mindre förutbestämd ordning? Banka på dem med hammare fungerar i alla fall inte (för den som är lika otålig som jag)...

Det var länge sen jag hade tid att grubbla på andra saker än praktiska ting och upplägg och det känns nästan som att vara tonåring igen (utan det dåliga självförtroendet och med en betydande självinsikt och viss distans). Till viss del är det befriande men det kommer också med ett större ansvar och en större medvetenhet som man får växa med eller duka under, det är bara att välja. Där har jag också gjort ett val och det som inte dödar det härdar, inget som är värt något är enkelt och det är bara att gilla läget. Floskler eller inte men det är det som får mig att överleva och mer kan man väl inte begära, egentligen?

The devil's beat

The devil's beat är titeln på Sandi Thoms nya låt som syrran skickade mig på mailen igår. Den är toppenbra! Hon har en ruggig känsla för texter (Sandi alltså) och en härlig glädje i framförandet så att allt hon framför blir så enkelt och självklart, man blir glad :) Fick även en låt med McFly (min syrras stora hangup) som heter "Corrupted" som också är riktigt bra. Dessutom har de efter mer än ett halvår börjat spela "The dread" med Takida på radion så jag var tvungen att gå in och ändra lite på "bäst just nu -listan". Den är verklgen grymt bra! "Hammerhead" med the Offspring har växt alla mornar jag varit uppe och tränat och allt kännts tungt och tråkigt, så har den livat upp och gjort att jag orkat ändå. En utmärkt träningslåt!

Som vanligt har jag väldigt blandad musiksmak men de har alla en sak gemensamt och det är "riktig" musik med bra texter. Det är inte techno och konstgjort utan oftast riktiga instrument och folk som faktiskt kan sjunga (till skillnad mot Håkan Hellström m.fl.) och inte låter som om de skall spy (InFlames...) vilken sekund som helst. Detta till trots är jag en stor 80-talsfantast (då syntar och trummaskiner verkligen slog igenom) men kanske är det förlåtet då rösten faktiskt hade större betydelse än utseendet och bh-storleken... (Älskar Shakiras text i "Whenever, wherever" )

När vi ändå är inne på musikspåret så måste jag säga att Celine Dion i all ära i "My heart will go on" och en mängd andra bra låtar som gör hennes fantastiska röst rättvisa, men snacka om att förstöra klassiker när hon ger sig på AC/DC:s ”You shook me all night long” och Hearts gamla underbara "Alone"! Den har visserligen ett gäng svenska "tonåringar" med mer eller mindre framgång redan gjort sina egna versioner av men ingen kan mäta sig med originalet i mitt tycke. En radiopratare i min ålder kallade den till och med Anders Johanssons nya låt och jag vet inte riktigt om jag håller med om att kalla den för "ny".

Som den uppmärksamme redan listat ut så är jag på ett konstigt humör. Det mesta är bra, jag borde egentligen vara glad som mår bra och har hälsan med mig, men ändå är där ett sting av undertryckt aggression och ilska över något obestämbart som bubblar upp till ytan så fort jag befinner mig på jobbet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och det stavas inte någon enskild person direkt (i stort sett alla går mig på nerverna jämt) men jag har verkligen fel inställning så fort jag kommer hit (om någon undrar så har jag lunch). Normalt brukar jag kunna sätta fingret på exakt vad det är som felar men den allmänna sinnesstämningen som råder på det här bygget gör mig bara hatisk utan orsak och det är jobbigt eftersom jag inte vill vara sådan. Jag är ju ingen tonåring längre, eller?!? Det känns nästan som det. Jag hade min 40-årskris när jag var 21 så det här måste vara pensionångest eller nåt...

Bytte framskor på Gullan igår så nu springer hon som ett skållat troll! Körde Alex i söndags och såg verkligen fram emot det, men nu efter förstår jag varför jag skall sälja. Han är hopplöst rädd för allt och springer som en full metmask på vägen. Aktionsmässigt är han jättefin och skulle säkert kunna springa riktigt fort om han får på sig helstängt, kusken en pisk och befinner sig på en travbana. Men nu körde jag med öppet, bomull i öronen och utan spö hemma så jag får väl skylla mig själv. Han är som han alltid varit men jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt var och det var väl på så vis en positiv insikt som gör hela affären lite lättare. Förhoppningsvis flyttar han till en familj i Bollnäs (varför bär alla vägar dit?) nästa vecka och då har jag ett problem mindre. Håller tummarna för att de faktiskt köper honom också så jag får lite pengar ;)

Lyckan kommer...

Om hästskor och fyrklövrar ger tur så hade jag en turlig vecka förra veckan. Jag hittade först en torkad fyrklöver i kaninernas hö och sen på kvällen prickade jag stolpen med alla fem hästskorna i femkampen på E-K:s och Carinas gemensamma 40-årsfest. Snacka om flyt! Eller så är jag bara grym på att kasta hästskor (helt plötsligt...) Det gav vårat lag 25 poäng så vi vann :)

Festen var i vilket fall som helst väldigt trevlig med god mat och glada människor. Jag fick (som vanligt) leka dj och det är alltid trevligt när man ser folks reaktioner på musiken. Tänk att "YMCA", "Eye of the tiger" och "Sommartider" alltid går hem, det är helt fascinerande. Även "Sexyback" med Justin samt Shakiras "Whenever, wherever" fungerade bra vilket kanske inte är så konstigt. Tyvärr är jag dålig på salsamusik, både på att lyssna och dansa *hrmm* men jag hörde "La copa de la vida" med Ricky Martin på radion i bilen på väg till jobbet i morse och den skulle nog faktiskt kunna fungera. Vi var ju på salsakurs på E-K:s möhippa och skulle ha visat upp våra färdigheter i lördags, men utan musik är det svårt ;)

Dansa över huvud taget är svårt. Eller egentligen inte om man är onykter men då är det inte svårt att sjunga heller. Jag kan sjunga klockrent nykter, men det låter ändå inte bra. Dessvärre har berusningsmedel en liten bieffekt som gör att alla tror att de kan sjunga (inklusive undertecknad) så det var nog tur att jag körde bil och var väldigt städad i lördags. Tyvärr kan jag nog inte köra med samma taktik på bröllopsfesten om jag inte ska hamna i samma gamla vanliga tråkighetsfack. Undrar bara vem som ska få äran att skjutsa mig hem därifrån...

Apropå ingenting, jag frågade E-K om jag skulle ta med en kavaljer till bröllopet, om det såg bättre ut. Men hon hade precis lyckats få till en bra bordplacering och sa nej och dessutom kom det flera som var singel så det var inget konstigt. Men då startade tusen frågor, vem är han, var har ni träffats när hinner ni träffas osv. Vad jag vet så har jag inte träffat någon lämplig pojkvänskandidat den senaste tiden och det var inte det som var frågan heller (även om jag kan förstå att det uppfattades så). Visst, jag gillar att sätta myror i huvudet på omgivningen, men jag måste dementera alla rykten om mitt upphörande singelskap för det har inte med saken att göra i detta fall. Jag har faktiskt trevliga manliga vänner som skulle ställa upp och följa med på en sådan tillställning och kunna uppträda civiliserat om det skulle behövas. (Någon som känner för att låna ut sin pojkvän?!?)

Nä, skämt åsido, då återstår det endast två problem inför den stundande bröllopsfesten. Vad ska jag ha på mig och vad ska vi köpa i present? Presentproblemet är vi flera på så det känns inte så betungande. Vi har ju en del bra idéer faktiskt även om jag inte kommer vara riktigt säker förrän vi faktiskt handlat något, slagit in och överlämnat paketet. Kläderna är som vanligt ett bryderi då jag inte passar i någonting. Om allt klär en skönhet så är jag raka motsatsen. Ingenting passar förutom ett par gamla slitna rockyjeans, t-shirt och gympadojjor men jag tror inte att det räknas som "elegant".

Jag är egentligen inte ointresserad av kläder men jag tar mig varken tid eller råd att lägga energi och pengar på mitt utseende i någon större utsträckning. Träningskläder och jeans är min grej, inte klänningar och finskor. Det konstiga är att det går bra att köpa ett par stallskor för tolvhundra spänn eller en sadel för flera tusen eller ett par ridbyxor för många hundralappar, men att köpa en tröja eller ett par byxor som kostar mer än tre-fyrahundra för att använda till vardags eller fest det går inte i min värld. Men det kanske finns otroliga kreationer i den prisklassen som jag missat och som kanske passar utmärkt på mig, vad vet jag? Måste nog börja leta snart...

Min lilla älskling

Idag ska jag åka och hämta min lilla älskling som äntligen ska få komma hem igen, min Alex som varit på utflykt i Norrland i mer än ett år nu kommer hem till Stockholm idag! Jag ska plocka upp honom vid färjeläget mot Ljusterö om ett par timmar. Det ska bli kul att se hur han ser ut sju segrar senare ;) Han har verkligen gått jättebra och tjänat närmare 10 000 kr på ett år vilket är fantastiskt för vilken häst som helst, men mest för en liten ponnytravare. Nu ska han säljas men jag har höga krav på köparna och är inte villig att pruta på priset så vi får väl se om han blir såld...

Kaninerna hoppar som bara attan och både nu i helgen i Aspudden och förra helgen i Norrköping gjorde de allihop kanonlopp i stort sett hela tiden. Carrie tog pinne igen och vann före dottern Ila och sonen Bruno som kom tvåa och trea i lättklassen, Anemone vann krokig medel, Elsa vann svår ny och Idol tog sista pinnen upp till elit med sin tredjeplats. Tor kom tvåa i eliten och Östen var precis utanför placering, men det gjorde inte så mycket eftersom han inte sparkade ner hindren i alla fall som han brukar göra. Ett klart fall framåt!

Nackdelen med att tävla i parker där det är mycket barn är inte barnen i sig utan deras ohängda föräldrar. När vi tävlade i Norrköping låg det en liten plaskdamm precis bredvid banan och eftersom det var soligt och varmt så var det väldigt många barnfamiljer där och svalkade sig. Men till min stora förvåning hade föräldrarna koll på barnen, tog dem i handen och frågade om de fick klappa kaninerna och "hur får man dem att hoppa sådär" och satt med barnen utanför banan och tittade, applåderade och skrattade tillsammans. Lugnt och fridfullt. Men stockholmare borde inte få skaffa barn. Det verkar som att de inte har en aning om uppfostran och vanligt sunt förnuft! Ungarna i A(s)pudden skrek och levde rövare så att det lät som jordens undergång, de sprang in på banan och störde kaninerna, kraschade hinder och var bara allmänt stökiga. Medan föräldrarna på sin höjd stog på andra sidan staketet och pratade i mobilen, rökte, drack kaffe, åt glass eller bara var allmänt förvirrade utan koll och hade ingen aning om vad deras små monster tog sig för. Fy fabian för korkade föräldrar!!! Inte konstigt att man lägger sig till med mottot att alla är idioter tills motsatsen bevisats...

Sen har jag ett nytt nyårslöfte till nästa år. Jag lovar dyrt och heligt att aldrig bli vegetarian och äta Quorn i hela mitt liv igen! Det var nästan i klass med kräksjukan jag hade i vintras och har väl inte riktigt hämtat mig än från torsdagens middag. Utan att gå in på detaljer så kan jag bara konstatera att min mage är inte gjord för vegetarisk diet även om själva middagen var god. Men det är väl sånt man får leva med när fler än en person i ens närhet är vegetarianer. Tyvärr satte sig denna upplevelse på humöret (som ni kanske märker *morr*) och när jag inte får äta ordentligt blir jag som en retad tiger, så passa er alla där ute - var ni än är!

Fyra bröllop & en begravning

Härom dagen tänkte jag på alla som skulle gifta sig i min närhet och på alla fester och klädval, presenter och allt annat som hör saken till, och kom osökt att tänka på filmen fyra bröllop och en begravning. Man ska absolut inte tänka så, jag vet, men i mitt stilla sinne undrade jag vem som var "begravningen" i min bekantskapskrets? I lördags kväll fick jag svaret. Det var Maggie i stallet där jag jobbar som hade dött på sjukhus under dagen. Hon var inte gammal, mellan fyrtio och femtio någonstans och jag ska inte påstå att jag kände henne väl, men hon var en av de mest pratsamma "tanterna" i stallet och väldigt glad och trevlig trots alla medicinska problem. Det blev en liten chock faktiskt och dessutom äventyrade det våra planer för E-K:s möhippa på söndagen. Skulle den bli av ändå? C skulle inte komma så jag skulle själv få kidnappa E-K på söndag morgon och ta henne till Gullmarsplan. Men efter ett gemensamt beslut kom vi fram till att E-K inte kände Maggie så väl ändå även om deras hästar har boxarna bredvid varandra och går i samma hage osv. så vi körde på enligt plan ändå.

Möhippan blev trots planeringsproblem, lite bristande organisation och ovanstående rader fantastiskt lyckad! E-K var jättenöjd i en grisrosa t-shirt med en övningskörningsskylt på fram- och baksidan med texten "MÖHIPPA", en bastkjol av balsnören och en vit slöja med prinsesskrona på toppen till sina gröna kortbyxor och något slitna beiga skor :) Em:s pojkvän J gjorde förvirringen total genom att eskortera henne från bilen till tunnelbanestationen där övriga gänget väntade. Färden gick vidare in till stan där vi käkade hotellfrukost, skålade i bubbel i Observatiorielunden (skall tilläggas att vi inte alls gick vilse, vi gick bara inte den rakaste vägen...) och promenerade vidare till salsakursen. Det är förmodligen väldigt mycket lättare att dansa salsa om man har lite alkohol i blodet, men eftersom jag skulle köra bil senare så drack jag bara läsk och vatten vilket gjorde mig något stelare i höften än de andra. När jag väl lärt mig fotisättningarna hyfsat så var de ju naturligtvis så att min danspartner gjorde fel så att jag trampades och trodde jag gjorde allting galet i alla fall men ruskigt kul var det ändå! Tror nog att jag fick lite träningsvärk trots allt...

Efter salsan åkte vi tillbaka till Årsta och hämtade bilarna för vidare transport till Flottsbro i Huddinge. Det är en slalombacke med tillhörande grönområden, sandstrand, fik, minigolf, cykeluthyrning m.m. Där la vi ner picknick-filtarna och dukade upp allsköns plockmat (som jag och Em hade fixat kvällen före), drack alholhaltiga drycker (inte undertecknad), spelade lite boule och hade en E-K-inspirerad femkamp enbart för den blivande bruden. Bröllopsquiz, fårullstovning (det skulle blivit ett får men såg mer ut som en vädurskanin ;)), ledsagning av blind kompis, käpphästrace och ukeleleackompanjerad sång (något ostämt skall tilläggas) var grenarna som E-K genomförde med bravur och fick en knallrosa Hello Kitty-nescessär med knallrosa varierat innehåll som pris. Efter en dag i strålande sol och humöret på topp och lite träningsvärk men väldigt mätta och belåtna (tror att jag talar för samtliga deltagare) så var det dags att leka taxi och skjutsa hem hela gänget. Måste säga att jag kände mig lite bakfull i morse ändå, men mest av trötthet efter alla förberedelser med käpphäst, bastkjol och mat. Tack alla för en härlig dag! Väntar med spänning på Em:s bilder ;)

Livet är konstigt

Mitt liv är konstigt. Jag ogillar mitt jobb och det känns som att sitta i fängelse att vara där. Inget vettigt får jag gjort heller känns det som och det verkar som att enda utvägen från tristessen är att sluta. Men man måste ju ha en inkomst också (som den ansvarsfulla vuxna man ska vara) för att kunna överleva och så länge jag inte har något annat jobb som ger bättre betalt så måste jag stå ut, tyvärr.


Nu till det konstiga. Hur tråkigt det än är på jobbet så är det verkligen kul i övriga delar av mitt liv. Att tävla med kaninerna till exempel. I helgen var det klubbmästerskap i Hågelbyparken (en av mina favorittävlingsplatser) och även om värmen var nästintill outhärdlig så gjorde alla mina små skruttisar otroligt bra ifrån sig! Dino började på lördagen med två fjärdeplatser i krokbanorna och en tredjeplats i höjden på nytt personbästa 70 cm (i första försöket!) och blev totalt tvåa i klubbmästerskapet i krok och tvåa i höjd-km. Luva kom femma i första kroken och sjua i den andra (först utanför placering) och Indus gick till final i andra krokbanan. Anemone vann krokig medel (hennes första start i den klassen), Ludde och Enya placerade sig i krokig svår och det var egentligen bara Elsa och Idol som inte gick lika bra som de brukar och blev utan placering. Det var lördagens övningar.


På söndagen började det hyggligt även om fyra av de fem som jag hoppade med i rak elit inte gick till final så räddades äran av Enya som gjorde sitt livs lopp och gick nolla i både grundomgången och finalen och vann sitt första cert!!! Inte illa av en kanin som jag slutade hoppa med för ett halvår sedan :) Lägg till att hon slog delar av den svenska eliten. I den andra rakbanan gick ingen av mina till final men Enya var återigen bäst och var först utanför finalen och blev därmed total klubbmästare i rakbana! Lite otippat kanske... I rak medel gjorde Anemone en säker nollrunda i grundomgången men hade alldeles för bråttom i finalen och sprang på 11 s (10 hinder) och fick med sig två små fel, men det räckte ändå till en placering och första uppflyttningspinnen. Ludde gjorde sin bästa tävling på länge och knep en placering i rak svår och i längden hade jag två kaniner över 200 cm. Indus fick tyvärr ge sig i kampen om segern med blev god tvåa på nytt personbästa med 20 cm och han vann därmed det totala klubbmästerskapet som räknas i krokig*2, rak*2, höjd- och längdhopp. Han var den enda kaninen som tävlade med registrerad ägare i samtliga klasser och kom i mål i alla också vilket är en stor bedrift!


Sen har jag även fått mitt sista betyg från vårterminen också och det blev som jag hoppades ett MVG i matte B! Jag hade 35 av 40 på det nationella slutprovet vilket var MVG så då fick jag det på hela kursen :) För att summera så fick jag MVG både i kemi A och matte B och ett VG i fysik A, så planerna mot veterinärhögskolan ligger fast. Hade jag kunnat söka nu i våras så hade jag kommit in på mina 1,7 + 0,5 poäng från högskoleprovet, vilket kan kännas lite surt eftersom gruppen med högskoleprov och arbetslivserfarenhet kommer att försvinna från urvalet till nästa gång det är dags att söka. Men jag tänker inte ge upp förrän jag gjort allt jag kunnat för att nå målet! Det är Enya verkligen att bra bevis på om inte annat ;)


Lovade bilder på de små sötnosarna också så här kommer Yrans godiskull:




Från vänster: Palle Kuling (viltblå hane), Pigall (viltgråbrokad hane), Pim-Pim (viltblåbrokad hane, Pralin (viltgulbrokad hona) och Polly (viltgråbrokad hona).

Bilderna är tagna av min syster (www.mlidesign.se) och ungarna är ca 6 veckor gamla. Idag har i stort sett alla utan Palle fällt öronen och så har de vuxit massor. Polly flyttade hemifrån igår och samtidigt passade jag på att ta bort mamma Carrie från de andra fyra så att de är avvanda och klara vid en eventuell försäljning. Inte för att jag vet hur jag ska kunna sälja någon av dem men man kan inte behålla alla, jag vet ;)

MVG

Tänk att man som "gamling" fortfarande kan känna den där befrielsen, lättnaden och glädjen över ett bra betyg i skolan. Jag fick reda på mitt betyg i kemi A idag och det var MVG! Lite stolt är jag faktiskt. Har slutprov i matte B på lördag och där kan jag bara höja mig från VG till MVG för att det ska ha någon betydelse. Det är samma lärare som i kemin så med lite flyt så ska det nog gå det med. Tyvärr kan jag inte säga samma sak om fysik A där ett knappt G skulle kännas som en seger. Egentligen förstår jag inte varför just fysik skall vara så svårt. Jag hade inga problem med det på högstadiet och det är mycket matte och borde vara logiskt, men tydligen inte kompatibelt med min logik... (Jag hatar Newton!)

Förra torsdagen kom så äntligen lilla fölis till världen. Halv åtta på kvällen ungefär den 8 maj såg "Voje Pinglan" dagens ljus och både mamma, pappa, jag och grannen såg hela fölningen. Det tog inte mer än en kvart förrän hon stog på benen och började försöka dia. Nallepigan förstog först inte vad det var för en liten läskig krabat som låg i hennes box men tog sig samman och agerade som en toppenmamma trots att hon aldrig gjort det förut. Naturens under :)


Foto: YL




Foto: mli-design

Bilder på fler nytillskott kommer i nästa blogg.

Höll nästan på att glömma att berätta om högskoleprovet också. Jag skrev 1,7 och var endast 1 poäng från 1,8! En höjning med 11 poäng och i normeringspoäng 0,2 jämfört med förra gången jag skrev. Det var klart över förväntan! Men eftersom mycket vill ha mer så ger jag mig inte förrän jag skrivit så bra jag nånsin bara kan... Det roliga är att hade jag haft alla kurser som jag behöver för att söka till veterinär så hade jag kommit in till hösten. Men, men det är bara att kämpa vidare som vanligt. Som Sally säger, man kan inte bromsa sig ur en uppförsbacke ;)

Igelkottar och myggbett

Har inte skrivit på länge nu men uppenbarligen är det en del som saknat mig och som faktiskt läser mina inlägg vilket uppskattas mycket :)

Våren är här och med dem myggbett (fick årets första för 2 veckor sen) och en och annan yrvaken stackars igelkott som övervintrat i min stora halmbal ute i ladan och som råkade få en åktur i skottkärran och en övernattning i Nallepigans box innan jag upptäckte den taggiga ihoprullade figuren när jag mockade dagen efter. Den fick lite kattmat som plåster på såren och så fick den åka flyttkartong tillbaka in i ladan och halmen som var kvar. Förhoppningsvis störde jag den inte allför mycket men det är ju snart dags att vakna ändå.

Snart är det fölningsdags! Beräknat datum är 7 maj och vi får väl se om hon går så länge. Jag tror att det kommer nästa vecka, men man vet ju aldrig. Lever rövare gör den i alla fall i magen och Nallepigan blev så arg att hon bet mig i huvudet över kinden och örat häromdagen, hon som är världens snällaste häst i vanliga fall, men jag var väl i vägen eller nåt. Gullan (den andra nordisen) är pigg värre och studsar runt i sina nya skor. Vi får se hur många gånger jag får slå på dem igen innan hovslagaren kommer nästa gång. Hon är nämligen expert på att trampa av sig skorna eller slita ut dem så att sömmarna försvinner, men man lär sig något nytt varje gång så det finns säkert någon mening med det också.

Carrie har fått 5 kaninungar som just har öppnat ögonen. De är sååååå söta! Det är två viltgråbrokade, en viltblåbrokad, en viltgulbrokad och en helfärgad viltblå som är lite sen och liten till växten så vi får se om den klarar sig.
Tävlade med Östen, Indus och korpen Elsa (Stjärnans Raven, världens bästa födelsedagspresent *ler*) i lördags och Elsa kom tvåa i längden på 200 cm, Indus trea på 180 cm och blev därmed elitklassad och Östen larvade sig som vanlig och stannade på 120 cm, men på det hela taget var jag väldigt nöjd.

Det kan väl sammanfatta läget för dagen ganska bra. Jag är faktiskt nöjd med det mesta just nu och har varit en längre tid (!) Nyårslöftet börjar infrias på riktigt även om det är en bit kvar men för andra året i rad så går det åt rätt håll och det är riktigt bra!
Jag skrev högskoleprovet för tre veckor sedan och om jag skrivit av och rättat rätt så har jag 100 av 122, vilket motsvarar 1,7 i de gamla normeringstabellerna (101 är 1,8...) Det kändes bra men jag kan bättre. Hade lite för många fel på diagramdelen och engelskan, men jag spottade upp mig ordentligt på orddelen och nogdelen jämfört med förra gången då jag skrev 1,5. Nu hade jag 1-6 fel per del och förra gången hade jag 2-12 fel per del så visst går utvecklingen framåt.
Hoppas nu bara att jag inte klantar mig på slutproven i kemi, fysik och matte så att jag verkligen kan lägga all energi på att klara av B-kurserna (och D-kursen i matte) under hösten. Hittade en del andra intressanta kurser också så det kommer nog att lösa sig den naturliga vägen för mitt tråkjobb med utsikt över Sveriges nationalarena och sneseglande lastbilschaufförer som kör rakt in i Pampaslänken och skapar bilköer ända utanför mitt fönster till sent på kvällen så att man tvingas ta färjan från Ekerö hem. Tur att bilen får "hemlängtan" till den görna ön ibland så att jag hittar vägen ;)

God natt och ha en trevlig morgondag!

Let it rain

Regn, regn, regn och så lite mera regn. Ska det aldrig sluta? Snart behöver hästarna flytväst och jag cyklop och snorkel för att hämta dem ute i hagen.

Skrev förra gången om mitt misslyckade fysikprov, men det visade sig att jag faktiskt skrev G på det och jag tror aldrig att jag varit så lättad över ett "dåligt" resultat någon gång. Jag behöver ju egentligen inte skriva mer än G så det spelar ingen roll så länge jag gör det, men ändå, jag kan bättre. Ska ladda om för ett nytt fysikprov nästa torsdag. Denna gång om energi och termofysik vilket jag konstigt nog verkar förstå bättre än Newtons lagar (än så länge är väl bäst att tillägga ;))

På lördag är det matteprov som gäller och där har det ingen betydelse vad jag skriver om jag inte får MVG. Har redan ett VG sen tidigare i den kursen men det skulle ju inte skada att höja sig lite till. Vet inte om det är möjligt då jag inte hunnit räkna så mycket som jag borde men det är värt ett försök.

Anmälde mig korkat nog till högskoleprovet den 5 april också. Hade någon sorts plan om att jag skulle höja mig 0,1 poäng tre gånger så skulle det räcka för att komma in på högskolan. Men då ska man hinna med att förbereda sig ordentligt och plugga en massa mer än det jag inte ens hinner med idag, så jag säger bara lycka till till mig själv och hoppas att dygnet får 38 timmar eller nåt så att man hinner sova lite också ;)

Har kommit på vad det är jag fastnar för hos människor (och djur) som jag gillar. Det är blicken. Kom på det en dag då C och jag diskuterade border collies och deras ibland maniska betende med deras intensiva stirrande som ser ganska läskigt ut. Det är inte den blicken jag menar, men just den rasen har ett uttryck i blicken av vakenhet, uppmärksamhet och samarbetsvilja som är precis det jag letar efter hos en kille. Nu är jag kanske taskig som jämför killar med hundar men tänk själv, en snäll, söt cocker spaniel är jättegullig och mysig på alla sätt men uträttar kanske inte så mycket. En spännig rottweiler är kanske vacker på avstånd men ingen man vill ha vaktandes i vardagsrumssoffan. Eller varför inte en afgan, blond, långhårig och svårdresserad, precis som vilken donna som helst, nej tack! Border collies (eller korsningar) är min typ. Ärliga, arbetsvilliga, lagom stora och så den där blicken. Ja tack, alla dagar i veckan! Desperat?!? Inte jag inte... Får säga som kaninerna, det är snart vår :)

Nu blev inte detta inlägg riktigt som jag tänkt mig, men det är precis som allt annat just nu. Det spelar inte så stor roll så länge som jag fortsätter göra det, oavsett resultat. Någon gång börjar allvaret och någon gång kommer livet att hinna ifatt med räkningar, ensamhet och grubblerier. Men för en gångs skull ska jag försöka att bara vara en otillräcklig människa som njuter av resan och hoppas på en bättre (mindre regnig?) framtid. Låter inte det bra?

Upp som en sol...

Upp som en sol - kemiprov 0,5 p över MVG!
Ner som en pannkaka - fysikprov (inte ett rätt?)

Mitt liv i ett nötskal.

Jag har aldrig skrivit sämre än godkänt (knappt det, brukar ligga klart över medel) på ett enda prov i hela mitt liv förrän igår (har inte sett resultatet utan går händelserna lite i förväg). Till mitt försvar skall sägas att läraren är värdelös, ostrukturerat förvirrad och boken inte är till någon hjälp alls. Dessutom gör hela den biten att jag blir fullständigt ointresserad av ämnet och inte lägger manken till för att försöka förstå heller och det gör ju inte situationen lättare. Det värsta är att jag förmodligen inte lär mig något av detta misslyckande i slutändan ändå (mer än att kanske sluta vara så arg på mig själv när jag misslyckas...) vilket bara kan klassas som ett fullständigt nederlag.

Kemin däremot är jättekul och fungerar utmärkt, vilket provresultatet visade. Lite över förväntan till och med :) Skillnaden mellan kemiläraren och fysikläraren är ljusår i förmedlande av kunskap och disponering av lektionstid. Tur att jag har kemiläraren i matte också... Min analys av varför fysiken går så dåligt är faktiskt inte bara bortförklaringar utan läraren är verkligen dålig och boken är verkligen det sämsta läroboken jag någonsin läst! Självförtroendet har inte fått den törn det brukar få då jag gör någonting fel och normalt anger jag aldrig bortförklaringar då jag alltid tror att felen beror på mig som person. Men just i detta fall med fysiken så är det yttre omständigheter och ingenting annat, känns det som. Jag kan ju inte vara dummare mellan 8.10 och 10.30 varje tisdag och torsdag än vad jag är övrig tid, eller kan det vara det som är felet?

Måste skriva lite om Korn-konserten från den fjärde februari också. Stackars Annelie hade ingen aning om vad som väntade men efter inhandlade öronproppar från tjatande försäljare utanför Hovet och middag på Subways (mycket amerikanskt ;)) så var det dags för supporten att göra entré. Death Stars inledde med förinspelad bakgrundsmusik, en svart Ola Salo-kopia med rosa fjäderboa som förgrundsfigur och dåligt imiterade poser som alla "hårrockare" bara måste göra (ser skittöntigt ut). De avslutade sitt alldeles för långa (var nog egentligen kortare än en halvtimme) scenframträdande med att tala om regnbågsfärgade albumframsidor och skrika högt att bögar är bäst, vilket jag personligen inte anser vara riktigt hårdrockslikt, men men. De började dessutom exakt på utsatt tid vilket inte heller passar in i hårdrocksframtoningen...

Sen följde den riktiga huvudattraktionen (åtminstone för min del) med Texasbandet Flyleaf som var minst lika bra som jag hade hoppats! Dagens andra svarta kjol (denna gång på en tjej) med energiska hopp och en basist/gitarrist som lätt sprang en halvmara upp och ner på den ena högtalaren kändes mycket befriande efter dödsstjärnornas tveksamma insats. Dessutom har sångerskan en grym röst och bra flyt i låtarna och bra texter, kort sagt klart se- och hörvärt! De gör sin egen grej, flörtade med publiken lagom mycket och gick att lyssna på utan öronproppar utan att bli döv. Stort plus!

Efter en allt annat än kort paus äntrade sedan Korn scenen ackompanjerade av ljudliga applåder från den relativt stora publiken. Kvällens tredje svarta kjol med svarta knästrumpor och dreadlocks liknade mer en hårdrockande Pippi Långstrump än Ola Salo (inget ont mot Ola) och vilken klasskillnad det blev på scen! Det var som att jämföra Astrid Lindgrens verk med en påtvingad högstadieuppsats i svenskan. Lyssnar normalt inte så mycket på Korn även om de har en och annan bra låt men giget var klart över förväntan. Publiken stog i sidogångarna och hoppade och dansade och sjöng med och det var verkligen kul att se folks entusiasm utan att det för den skull blev fanatiskt. De spelade många gamla låtar, en del nytt och lät verkligen likadant som de gör på radion eller skiva. Inget fejk där inte!

Det blev en sen kväll i säng och om jag normalt är dum mellan 8.10 och 10.30 på tisdagar så var jag det sannerligen dagen efter konserten ;)

Livet och döden

Alla har vi drabbats av livet och dess nycker och vissa har mer kontakt med döden än andra. För tillfället känns det som att jag har väldigt mycket kontakt med döden. En äldre släkting på mammas sida dog för bara någon dag sedan och i tordags somnade min älskade Indigo in för gott. I slutet av förra året var det Indira, Sonja, Zue och Jimi samt min fasters och farbrors underbara border/flatkorsning Midde som lämnade jordelivet bland djuren och mammas gamla moster bland människorna i min närhet.

Samtidigt har det hänt väldigt mycket på bebisfronten de senaste två åren i min bekantskapskrets, så på något sätt balanseras det väl upp på naturens eget vis. Gamla försvinner och nya föds i detta eviga ekorrhjul kallat liv. Glädje och sorg blandas för att åter övergå till gråtrist vardag så småningom. En evig kamp i motvinden för det mesta men också en del nedförsbackar som gör livet värt att leva.

Beslutet om att ta tjänstledigt för att plugga känns helt rätt och jag vågar stå för min "dröm" om att en dag bli veterinär. Inte bara för pengarnas skull men för att det känns som att där kan jag göra min insats för livet. Människor är kanske för "enkla" och genomskinliga (falska?) med sitt talspråk, djur erbjuder en större utmaning med sin tysnad. Eller så är det så att det är det jag kan och vet och som jag i framtiden känner att jag kan lyckas med. Människor är helt enkelt inte lika intressanta att jobba med som djur, även om jag uppenbarligen kräver artfränder i min närhet för att må bra och stimulera min sociala förmåga.

Så har man hunnit bli ett år äldre sen senast också... Träffade Em och E-K i måndags och åt en god middag på ett roligt ställe i SC. Fick Stieg Larssons två första böcker i serien om Lisbeth Salander i födelsedagspresent som komplement till Ergo fysik och Gymnasiekemi A ;) Håller just nu på att läsa På spaning med Bridget Jones och den är bitvis hysteriskt rolig! Var en tur till Gotland i helgen (flög faktiskt, tog lika lång tid som att gå från jobbet till flygplatsen, d.v.s. en halvtimme) och började läsa den på natten och kom på mig själv med att ligga och fnissa och skratta högt - hoppas jag inte väckte någon :) Var där på jobb och den biten är faktiskt fortfarande rolig och ger direkt positiv respons. Sånt som alla människor mår bra av att få lite då och då.

Hämtade hem en ny häst idag också. Ett treårigt nordissto som jag ska leasa ett tag och se om hon är något för tävlingsbanan (i väntan på den andra hästen och hennes fölunge som beräknas till början av maj). Sen har jag hunnit med att rida en sväng i ridhuset också på grannens ohängda ridhäst. Flög nästan av när jag skulle hoppa upp men hann undan med bara ett skrapsår och blåmärke på knät, men när jag väl kom upp så gick det bättre. Senast jag red var hon fantastiskt fin och vi gjorde t.o.m. enkla byten vilket jag knappt själv kom ihåg eller ens visste att jag kunde, så det är ytterligare en av de där små nerförsbackarna jag talade om i början, det här med ridningen. Fredagsjobbet är också än så länge riktigt trivsamt även om värdets makter verkar ha krig just den veckodagen. Men det är väl så min månad januari är, höga berg och djupa dalar med relativt jämna intervaller. Precis som livet och jag själv i övrigt ;)