Underlig utveckling

Ibland undrar jag hur långa dessa cykliska förändringar när allt kommer tillbaka är. Att det inte är hela decennier på varje nolla det vet jag, och just nu är det allt som hände för femton år sedan som kommer tillbaka till mig. Varje liten detalj gör sig påmind. Fick en inbjudan idag från Spånga Gymnasium om återträff för oss som gick ut nian -96. Sen var jag tvungen att rota igenom mina papper från ettan på gymnasiet för att kunna tillgodoräkna mig praktiken som vi gjorde då för nästa kurs som börjar på onsdag. Min ifyllda blankett och bifogade kursplan samt betyg dög inte... Men jag fastnade lite på andra papper om allt som vi gjorde i skolan då och kan konstatera att jag verkligen har tappat allt vad ambition heter i jämförelse med då. Vilket driv och vilka resultat! Men det speglar också ett hett humör och att betyget var beroende av personkemin och respekten för de olika lärarna från min sida. Jag var naivare och på så vis ärligare, tuffare och mindre bekymrad om vad andra tyckte och tänkte. Det spelade helt enkelt ingen roll då. Jag var nog i ännu mindre behov av andra människor än vad jag är idag. Men mina misslyckanden var fullständiga katastrofer, även om de ser ut att ha varit få på den tiden. Höga toppar och djupa dalar är nog en bra beskrivning. Inte konstigt att jag uppfattades som jag gjorde. Idag försöker jag alltid ändra mig, på gott och ont, vilket gör att jag blir osäker utan uppmuntran. Den energi som eldade på egot är inte självklar idag och jag kan känna saknad efter det jaget ibland. Men jag vet också att jag uppfattas som en bättre person idag och det är kanske mer värt egentligen. En försämrande förbättring för att sammanfatta min alltid så motsägelsefulla hållning till mig själv. Ett konkret exempel är att konsekvenserna är annorlunda idag rent känslomässigt. Världen går inte under, mer än möjligen temporärt, av att jag gör fel. Det mesta går att lösa om man vill och är prestigelös i sitt förhållningssätt. Baksidan är de oändliga valmöjligheterna som tar tid, kraft och ibland skapar mer förvirring än verklig förändring. Jag har fortfarande en lång väg kvar till att klassas som ödmjuk i något sammanhang men jag litar också mer på mina instinkter om hur saker jag gör kommer att påverka min omgivning och slutligen min egen status i sammanhanget. Då var jag lyckligt ovetande, idag nästan lyckligt bättre vetande. Fullärd och perfekt är utopier som ingen någonsin kan uppnå men tidigare hade jag inget emot att försöka. Idag är jag lat i jämförelse men har ett lättare liv rent mentalt. Dalarna är inte lika djupa men topparna är inte heller lika höga och det är väl det jag känner sug efter. Att få vara bäst på någonting. Att plugga har jag aldrig varit bäst på, jag har lärt mig ändå. Men nu krävs det att jag både är intresserad, disciplinerad och slutar vara tidsoptimist för att jag ska kunna komma vidare. Det är mitt första steg, att bli medveten. Jag jobbar på processen att acceptera, utföra och gå vidare och det är nu det där naiva, eldiga egot skulle ha kommit väl till pass istället för det här veliga, trötta och frustrerade sinnet som jag har idag. Att behålla fokus är svårt och därmed det som är värt något. Den enkla vägen har aldrig riktigt legat i min natur att välja och nu när jag försöker ta den upptäcker jag varför - det är inte jag. För är det något jag övat på länge nu och kan ganska bra är att vara mig själv, även om dagsstatus är en femton år äldre modell som valt bort kärleksbekymmer så finns ändå det sanna kvar och det är att det går bara jag vill. Jag behöver den krångliga, tidkrävande vägen med mycket motstånd för att behålla fokus. Jag kan inte vara elegant och beundransvärd för jag är inte sådan av naturen. Min utstrålning kommer av att jag tror på det jag gör och litar på mig själv, då det inte finns utrymme för tvivel och feltolkningar. När jag lyckas är jag attraktiv.

Tiden går

Tiden går alldeles för fort! Var det verkligen ett år sedan jag fyllde år förra gången? Talessättet är ju att tiden går fort när man han roligt, vilket måste betyda att jag rent utsagt har skitkul jämt! Så enkelt är det inte riktigt men duger bra som illustration. Hade en väldigt bra kväll igår med trevligt sällskap och ätbar mat (kocken till trots, dvs undertecknad) och användbara presenter :) Tack alla vänner för att ni bryr er! Det betyder extra mycket just nu när livet inte riktigt fungerar optimalt. Vad som inte riktigt fungerar är egentligen hela upplägget, varje moment konkurrerar och jag vill inte välja bort något. Det gör att jag som person försvinner i kalkyleringen och bara blir en stressad skugga ständigt på språng utan varken mening eller mål (för att citera Lisa Nilsson). Idag gav jag mig själv ledigt som present för att försöka fundera och värdera vad som egentligen behöver förändras för att orka gå vidare, men det enda jag kommit fram till så här långt är att jag har huvudvärk och ont i ryggen. Fysiskt smärta trumfar alltså mental kapacitet - nyttig lärdom?!? Egentligen behöver jag inte fatta några avgörande beslut än och kanske ger det sig med tiden ändå om jag bara prioriterar lite annorlunda för stunden. Studier först, sen allt annat inkl hälsa, självmedvetenhet och reflektion. Återigen har etablissemanget segrat över en mainstream individualist som jag själv. Finns nog ingen bättre beskrivning. Måste sluta vilja så mycket och börja inse mina begränsningar trots att det går emot hela min personliga filosofi. Utan drömmar, vad finns det kvar att leva för? Jag säger sällan rent ut vad jag har för planer för jag vet att det aldrig blir som man tänkt ändå. Men det hindrar mig inte från att sätta upp mål och strukturera tillvaron i huvudet. Jag har också drömmar och önskningar och jag skulle förmodligen låta ännu drygare och verka mer otillräcklig om jag sa allt rent ut än vad jag redan är idag. Man kan planera allt och spendera en massa tid på att fundera varför det inte blev som man tänkt, sura lite och börja om. Eller så kan man låtsas att allt som sker blir precis som man tänkt fast det egentligen inte blev det - antingen på grund av att man inte tänkt alls, eller för att spela cool och låtsas äga hela världen - ha kontroll. Allt återkommer till det ordet; kontroll. Något jag hade när världen var min uppfattning och jag stog utanför helt. Men det är över tio år sedan och jag vill inte gå tillbaka dit alls. Den andra vägen är fortfarande en pågående process som gör ondare för varje dag men ökar medvetandegraden på gott och ont. Den ger själ och tar hjärta. Men den ger också minnen och upplevelser för livet. Skapar känslor och relationer. Får tiden att gå. Essentiellt, inte sant? Jag är en komplex figur i enkel förpackning, utan krusiduller och brutalt ärlig. Kan inget annat, vet inget annat och kan inte stå för något annat. Men man måste inte berätta allt för att vara ärlig, så länge man inte ljuger. Om någon frågar är det klart jag svarar, men svaret kanske inte är vad frågeställaren tänkt sig och om den personen sedan tror att jag menar något som jag inte sagt (och det är min avsikt med det hela) så får det stå för dem. Tror att jag innerst inne fortfarande är en tonårsrebell som borde veta bättre men som ändå inte riktigt kan förlika sig med sitt vuxna jag. Det som förväntas synas på visitkortet, vänstra ringfingret och en putande mage. Då har man gjort "rätt" och är "normal" om man är tjej (och helst 25 år gammal). Jag kommer från en familj där det aldrig går att göra någonting enkelt för sig, för då är det inte värt något. En viss sanning finns när det gäller genvägar till framgång men faran ligger i att allt tar för långtid och riskerar att aldrig bli riktigt klart. Känner mig ungefär där. Inte riktigt klar och helt utan framgång. Det är här drömmarna och tankarna hjälper, själen och hjärtat, relationerna och tålamodet; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ;)