"Just like I predicted, We're at the point of no return
We can go backwards, and no corners have been turned.
I can't control it, if I sink or if I swim
'cause I chose the water that I'm in.
And it makes no difference who is right or wrong
I deserve much more than this
'Cause there's only one thing I want
If it's not what you're made of
You're not what I'm looking for
You where willing but unable to give me anymore
There's no way, You're changing, cause somethings will just never be mine,
You're not love this time ... but it's allright."
Texten ovan är från Lucy Silvas låt What you're made of. Jag har aldrig riktigt kunnat känna igen mig i texten, även om jag tycker om låten. Hörde den på radion igår och raderna stämmer precis på vad jag känner för D. Gnistan finns inte där, men det är rätt okej ändå. Vi ska visserligen ses imorgon men det känns mer som hej då än någonting annat. Sen är det bara att börja leta igen, om det verkligen är vad jag vill. Ibland känns det tomt men för det mesta känns det som vanligt. Rätt okej med andra ord.
