Underlig utveckling

Ibland undrar jag hur långa dessa cykliska förändringar när allt kommer tillbaka är. Att det inte är hela decennier på varje nolla det vet jag, och just nu är det allt som hände för femton år sedan som kommer tillbaka till mig. Varje liten detalj gör sig påmind. Fick en inbjudan idag från Spånga Gymnasium om återträff för oss som gick ut nian -96. Sen var jag tvungen att rota igenom mina papper från ettan på gymnasiet för att kunna tillgodoräkna mig praktiken som vi gjorde då för nästa kurs som börjar på onsdag. Min ifyllda blankett och bifogade kursplan samt betyg dög inte... Men jag fastnade lite på andra papper om allt som vi gjorde i skolan då och kan konstatera att jag verkligen har tappat allt vad ambition heter i jämförelse med då. Vilket driv och vilka resultat! Men det speglar också ett hett humör och att betyget var beroende av personkemin och respekten för de olika lärarna från min sida. Jag var naivare och på så vis ärligare, tuffare och mindre bekymrad om vad andra tyckte och tänkte. Det spelade helt enkelt ingen roll då. Jag var nog i ännu mindre behov av andra människor än vad jag är idag. Men mina misslyckanden var fullständiga katastrofer, även om de ser ut att ha varit få på den tiden. Höga toppar och djupa dalar är nog en bra beskrivning. Inte konstigt att jag uppfattades som jag gjorde. Idag försöker jag alltid ändra mig, på gott och ont, vilket gör att jag blir osäker utan uppmuntran. Den energi som eldade på egot är inte självklar idag och jag kan känna saknad efter det jaget ibland. Men jag vet också att jag uppfattas som en bättre person idag och det är kanske mer värt egentligen. En försämrande förbättring för att sammanfatta min alltid så motsägelsefulla hållning till mig själv. Ett konkret exempel är att konsekvenserna är annorlunda idag rent känslomässigt. Världen går inte under, mer än möjligen temporärt, av att jag gör fel. Det mesta går att lösa om man vill och är prestigelös i sitt förhållningssätt. Baksidan är de oändliga valmöjligheterna som tar tid, kraft och ibland skapar mer förvirring än verklig förändring. Jag har fortfarande en lång väg kvar till att klassas som ödmjuk i något sammanhang men jag litar också mer på mina instinkter om hur saker jag gör kommer att påverka min omgivning och slutligen min egen status i sammanhanget. Då var jag lyckligt ovetande, idag nästan lyckligt bättre vetande. Fullärd och perfekt är utopier som ingen någonsin kan uppnå men tidigare hade jag inget emot att försöka. Idag är jag lat i jämförelse men har ett lättare liv rent mentalt. Dalarna är inte lika djupa men topparna är inte heller lika höga och det är väl det jag känner sug efter. Att få vara bäst på någonting. Att plugga har jag aldrig varit bäst på, jag har lärt mig ändå. Men nu krävs det att jag både är intresserad, disciplinerad och slutar vara tidsoptimist för att jag ska kunna komma vidare. Det är mitt första steg, att bli medveten. Jag jobbar på processen att acceptera, utföra och gå vidare och det är nu det där naiva, eldiga egot skulle ha kommit väl till pass istället för det här veliga, trötta och frustrerade sinnet som jag har idag. Att behålla fokus är svårt och därmed det som är värt något. Den enkla vägen har aldrig riktigt legat i min natur att välja och nu när jag försöker ta den upptäcker jag varför - det är inte jag. För är det något jag övat på länge nu och kan ganska bra är att vara mig själv, även om dagsstatus är en femton år äldre modell som valt bort kärleksbekymmer så finns ändå det sanna kvar och det är att det går bara jag vill. Jag behöver den krångliga, tidkrävande vägen med mycket motstånd för att behålla fokus. Jag kan inte vara elegant och beundransvärd för jag är inte sådan av naturen. Min utstrålning kommer av att jag tror på det jag gör och litar på mig själv, då det inte finns utrymme för tvivel och feltolkningar. När jag lyckas är jag attraktiv.