Vad gör normala människor utanför arbetstid? Hur får de tiden att gå, de som inte håller på med hästar alltså? Det har ösregnat i tre dar nu så jag har lagt det här med hästträning och kaninhoppning åt sidan för tillfället men vad gör man istället med den tiden? Sover? Äter? Grubblar? Lyssnar på musik? Softar i soffan framför tv'n? Är det så livet ska se ut egentligen? Är det därför alla andra normala människor lever sina liv på Internet? För att fördriva tiden? Är det därför man måste vara två, för att gå varandra på nerverna? Är kärnfamiljen en naturlag hämtad från tristess och inte en naturlig norm som alla förväntas följa, egentligen? Något som är så svårt att nå och värt så mycket att ångesten överskuggar den riktiga prestationen och låter människor nöja sig med mycket mindre än de är värda, egentligen. Eller är det nuet som är det viktiga? Det enda verkliga, här och nu. Det enda som räknas, egentligen. Känslan i ögonblicket, njutningen av tidens möjligheter, framtiden så långt bort och helt utan nostalgi. Att bara kunna leva här och nu och använda alla sina sinnen för att ta in världen utan yttre påverkan. Det vi aldrig har tid med...
Om ovanstående rader är skrivna ur frustration, längtan eller likgiltighet vet jag faktiskt inte ens själv. Min obefintliga möjlighet att någonsin klassas som normal har jag givit upp för länge sedan för vem är egentligen normal? Tänk om jag kunde ta vara på de här ögonblicken och förvalta dem bättre. Leva mer i varje sekund och inte hela tiden vara före min tid. Förmodligen finns det inte så stor plats i den normala tiden för mig. Det är därför jag hela tiden måste framåt. Alltid ha något annat för att hålla tristessen borta liksom rädslan för det normala och gråtrista. Skillnaden mellan att leva ut sin passion och galenskap är hårfin. Förmodligen balanserar jag på kanten utan att hitta den rätta balansen och alldeles för driven för att välja vilket ben jag ska stå på.
En del av livet har jag fattat beslut om och det är yrkeslivet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad som krävs för att nå dit och jag vet att jag kan. Jag vet också att jag måste offra delar av mitt nuvarande liv (läs avsaknaden av liv) i än större utsträckning än vad jag redan gör idag. Det var här det där med balans kom in, val och icke val. Kroppen och hjärnan orkar inte hur mycket som helst, inte hjärtat heller för den delen. Frågan är bara om man ska börja med att bygga en ram runt pusslet och sedan lägga bit för bit tills bilden framträder eller om man på måfå bara ska lägga närmaste pusselbit till nästa och försöka tills någon passar och allt ger sig själv? Eller är det så att ramen runt pusslet redan är fastställd (allas öden) och att det bara finns ett visst antal pusselbitar som man kan länka samman i en mer eller mindre förutbestämd ordning? Banka på dem med hammare fungerar i alla fall inte (för den som är lika otålig som jag)...
Det var länge sen jag hade tid att grubbla på andra saker än praktiska ting och upplägg och det känns nästan som att vara tonåring igen (utan det dåliga självförtroendet och med en betydande självinsikt och viss distans). Till viss del är det befriande men det kommer också med ett större ansvar och en större medvetenhet som man får växa med eller duka under, det är bara att välja. Där har jag också gjort ett val och det som inte dödar det härdar, inget som är värt något är enkelt och det är bara att gilla läget. Floskler eller inte men det är det som får mig att överleva och mer kan man väl inte begära, egentligen?
