Pling!

Ännu ett sms. Eller mms. Min telefon blir terroriserad för dagen! Visst är det lite trevligt med uppmärksamhet men just nu känns det mest klaustrofobiskt. Jag får bilder på M:s robot på jobbet, utsikten på midsommar och allt annat runt omkring, femtielva halvlånga sms och häromdagen pratade vi på telefon i mer än en timme. Eller rättare sagt han pratade, jag fick inte en syl i vädret (och jag kan prata). Suck! Det känns inte riktigt bra det här...


Beklagade mig för Annelie igår kväll och sa att om jag gjorde en lista på önskvärda saker hos en tilltänkt pojkvän så skulle M kanske pricka 2 av 50. Lite överdrivet kanske (jag skulle inte komma på 50 önskvärda saker) men du förstår problemet. Jag har bestämt mig för att inte ge upp så lätt och verkligen ge honom en ärlig chans när han är så intresserad. Men som sagt, det känns inte riktigt 100... Jag har lovat mig själv att sluta jämföra med en viss annan person (som jag inte glömt, men kommit över *hmm*) och M är väl delvis raka motsatsen och kanske är "rätt" för mig, men borde det inte kännas så på en gång? Det kanske blir bättre om vi träffas mer?

Jag är urdålig på det här med relationer. Oftast utgår jag ifrån att alla är mer eller mindre idioter och så får de bevisa motsatsen om vi ska vara vänner. Då blir man minst sårad och besviken. Samtidigt som jag verkligen vill tro gott om folk och utgår ifrån att alla är ärliga, liksom jag själv försöker vara (utan att vara för brutal). Jag vet hur människan fungerar som skapelse och försöker följa mina egna instinkter för att hitta rätt här i livet men ibland blir det liksom lite för mycket för hjärnan att hålla reda på. Hjärtat behöver också underhåll, även om det är enklast att ignorera. Oftast går jag händelserna i förväg och glömmer bort att leva i nuet och då har jag redan kommit till historiens slut och uppskattar inte vägen dit. Då väljer jag att inte gå den väg som inte leder någonstans, det skulle bara vara bortkastad tid i min värld. Ungefär som jag upplever M som nu. Men jag vet att jag är feg i detta sammanhang. Rädd för att bli sårad, rädd för att inte räcka till och rädd för att bli verklig på något sätt. Det är otroligt svårt att se sig själv med andras ögon och upptäcka de där sakerna som någon annan uppskattar med dig som person. Små detaljer som kan göra en förälskad. Detaljer som man bara kan upptäcka om man umgås ofta. Visst kan man bli blixtförälskad i någon men det handlar mer om fysisk dragningskraft än känslomässig. Där ser jag mig själv som en fullkomlig analfabet och det hjälper ju inte direkt ;) Saker man gör är betydligt enklare att ta till sig beröm för, för att inte tala om kritik. Det gör ont en stund och sen går det över och man får bättra sig eller fortsätta göra rätt. Det är enkelt och logiskt. Känslor är f-n inte logiska!

Midsommarkransen

Alex har aldrig bott i Midsommarkransen (det har dock matte gjort, ganska många år dessutom) men nu har han äntligen fått en riktig midsommarkrans istället. I lördags på Skelleftetravet sprang han nytt rekord med 1.57,3 (sänkning med 2,2 s!) och utklassade konkurrenterna i Lilla Midsommarkransen som loppet hette. Stort grattis till Micke och Alicia som tar så väl hand om min ögonsten!!! *stolt gammal matte*

I övrigt var väl midsommar en lika stor succé som alla tidigare år: regn, snålblåst och 10 grader. Det är som sagt bara att byta ut julgranen mot en midsommarstång...
För min del blev det en väldigt lugn midsommar om man bortser från sms-terrorn på min telefon (den stackarn har haft en hård helg ;)). Faster, farbror, kusin, kusinbarn, kusins kompis och kusins kompis barn var på besök på fredagen och som tur var kunde vi sitta under tak och avnjuta den goda middagen. Bra motion fick jag också tack vare Filippa och Alva som skulle springa upp och ner för trappan hela tiden. De är båda ca 1 år gamla och det märktes i min rygg kan tilläggas...

Usch och fy, nu måste jag börja jobba. Ska på möte om 15 min och sen kommer väl telefonen börja ringa som vanligt på måndagar och så får man ingenting vettigt gjort (som om man fick det annars). Nej, det börjar verkligen bli dags att söka sig någon annan stans. Frågan är bara var?