Ingenting är omöjligt

Ingenting är omöjligt om man bara vill det tillräckligt mycket. Idag var första dagen i resten av mitt liv och chansen att skriva bättre igen på högskoleprovet kändes mikroskopisk på förhand och därför blev resultatet något förvånande. Det kändes ganska så bra när jag skrev, det var inte så mycket som jag hade kunnat ändra på som jag visste direkt och det kändes som att NOG-delen och ELF-delen gick ganska dåligt men inte katastrof. DTK-delen kom två gånger och jag vet inte vilken gång jag skrev bäst på, det kändes rätt så lika. Så fort jag kom hem nu satte jag igång datorn, nyfiken som jag är, och det finns inget värre än att sitta och vänta på en seg dator som skall köra en massa andra saker än koppla upp sig på Internet när man vill att det ska gå fort. Pulsen är högre då än när jag skall skriva prov ;)

I vilket fall som helst så började jag rätta och hade bara fem fel på NOG-delen och det är nytt personbästa. Det kändes ju bra. ELF-delen hade jag bara ett fel på och nu började det kännas lite nervöst eftersom de var de delarna jag trodde hade gått sämst. Orddelen var jag riktigt osäker på minst tre ord men bara ett av dem var fel och så var fyra andra (som jag trodde jag kunde) fel istället så totalt blev det fem fel där med, och det är ju acceptabelt. LÄS-delen hade jag bara ett fel på (precis som förra året) och den sista DTK-delen hade jag (hör och häpna) endast fyra fel på så totalt hamnar jag på 106 poäng vilket hamnar i normeringsgruppen 1,9 (enligt 2007 års tabeller). Snacka om att bli positivt överraskad!!!

Så första dagen i resten av mitt liv skall nu avrundas med en god middag, skotta lite boxar, ta in hästarna, fodra kaninerna, borsta tänderna och gå och lägga mig med ett stort smile på läpparna :D

Imorgon är första dagen...

Imorgon är första dagen i resten av mitt liv. Bokstavligt talat. Om jag inte skriver bättre på högskoleprovet imorgon än vad jag gjorde senast så kommer jag inte att komma in på utbildningen som jag vill till våren. Jag har kanske en chans till att komplettera med ett bättre resultat i vår, men det skulle kännas så skönt att sätta pricken över iet redan nu. Inte för att jag tror att jag har en chans att höja mig imorgon, med tanke på de usla förutsättningar som jag givit mig själv, men om jag inte provar så har jag ju ingen chans alls, eller hur?!? Det är bara att gå in och gnugga igång geniknölarna och hoppas på det bästa, mer kan jag inte göra för dagen. Får nog desvärre anpassa förväntningarna därefter...

Appropå högskoleprov så har jag lagt till en länk till ordrpov.se som jag har använt som övningsunderlag till orddelen. Prova den gärna! Normalt har jag legat mellan 31 och 36 av de 40 orden som man skall förklara och det är väl rätt okej. En gång på alla försök har jag fått full pott och några gånger ett enstaka fel men det är ungefär vad som krävs av mig imorgon om jag ska ha en mikroskopisk möjlighet att höja mina poäng och den sannolikheten har jag ingen lust att räkna ut... Nämner några ord som jag svarat fel på: ohemul (det vet väl alla att det är samma sak som utan bra skäl), ekivok (tvådelad), sinekur (lätt arbete), ciselera (finslipa), tautologi (onödigt dubbeltryck) och icke att förglömma reciprok (ömsesidig). Suck (det suger alt. utmattad utandning ;)) säger jag bara! Nog-delen kommer att gå åt skogen för all min mattekapacitet har gått åt till att lära mig massa konstiga ekvationer som man skall derivera till höger och vänster. Sen skall man derivera dem en gång till och så en tredje gång osv. Kan någon tala om för mig när jag behöver veta tangentens lutning i en viss punkt i verkliga livet? Jag tycker verkligen synd om alla stackars gymnasielever som tvingas genomlida detta till synes meningslösa tidsfördriv i jakt på bra betyg. Finns det ingen som kan komma på praktiska och vettiga saker att lära småglinen istället?

Jag ska väl egentligen inte klaga, jag mår rätt bra för dagen och har tid att fundera på saker som tidigare plågat mig men som jag nu kan se på med andra ögon. Jag tror att det kallas att bli vuxen och det känns rätt självklart egentligen, även om jag kanske har gått en annan väg en många andra för att komma fram till det. Jag saknar fortfarande väldigt många komponenter för att känna att pusslet är lagt men det känns som att ett par hörnbitar fallit på plats bara för att jag har bestämt mig för vad jag vill göra karriärsmässigt. Rent mänskligt ligger jag lika långt efter som jag gör i matten för dagen (ungefär 50 sidor för att vara exakt). Jag måste vara robot ett tag för att kunna uppfylla mina yrkesdrömmar och jag hoppas att min omgivning kan ha överseende med det och inte tappa tron på att jag en dag kommer att bli lika mänsklig som alla andra med en otrogen make, osnutna ungar, en fallfärdig villa och en gammal rostig bil. För det är väl så svenssonlivet ser ut, eller?!?