Härdsmälta

Hjälp! Jag får inte plats med mer information i huvudet nu. Minnet fullt, omformatering eller uppgraderad programvara krävs. Tyvärr finns inte version 2.0 (eller var det typ 8.0) på marknaden än... Nä, riktigt så illa är det väl inte, men nästan.

Imorgon har jag terminens första prov och det är i den lättaste kursen av dem alla, naturkunskap B. Sen är det kemiprov på tisdag (hu, nu börjar det bli jobbigt) och fysikprov (nästan ännu värre) nästa fredag. Veckan därpå är det biologiprov och sedan matteprov. Dessutom ska jag försöka hinna plugga till högskoleprovet också. Kan man få lite fler timmar på dygnet så man hinner med kanske?

Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Det känns som en befrielse men är förmodligen det mest korkade jag gjort på länge (eftersom jag inte har något nytt jobb och inte längre är med i alfakassan). CN har lovat mig jobb i december när skolan är slut och det vill jag ju göra, men om ingen av hans nuvarande anställda slutar så finns det inget jobb där. Hans sambo skvallrade om att bolaget kanske skulle ombildas så att alla fick söka om sina tjänster för att på så sätt kunna anställa mig. Då känns det ju som om han verkligen vill att jag ska börja jobba om han gör en sådan sak för min skull. Det är ju ganska trevligt :)

Sen kanske det kommer en till häst som jag ska träna. Det är några anställda på mitt "gamla" jobb som äger kusen tillsammans och ingen av proffstränarna han varit hos är speciellt nöjda med hans insatser. Kapacitet finns men han är hopplöst osäker i lopp och har galopperat bort många sköna slantar. Vi får väl se vad de beslutar på mötet i nästa vecka, men det skulle vara ett välkommet tillskott till min något magra plånbok att kunna ta lite stallhyra och matpengar och samtidigt stimulerande att få något riktigt att bita i. Gullan går visserligen bra för dagen men hon har minst två månader kvar till kval och hon lyckas ju alltid med något som förstör den kontinuerliga träningen. Är det inte tappskor var och varannan vecka så gör hon illa sig på något sätt eller blir halt. Suck! Nallepigan har fått gå två korta vändor med mig barbacka med lite skritt och trav och det fungerar utmärkt. Det är bara att hålla tummarna för att benen håller för en ny satsning mot tävlingsbanan, liksom hennes nerver...

Kaninerna går som tåget för dagen och det känns väldigt inspirerande eftersom det är SM i Alingsås nästa helg. Luva, Dino och korpen Elsa ska dit och försvara Yrans heder. Målen är väl kanske inte så högt satta eftersom jag inte vet hur Luva och Elsa hoppar inomhus, men både Dino och Luva har kapacitet att ta sig till final (de 30 bästa) i krokbanan och om Elsa har en bra dag kan hon vara placerad i höjden. Men det är en utopi hämtad från drömmarnas land. Frågan är kanske mest hur det står till med mina nerver i det fallet ;)

På kärleksfronten intet nytt, inte från min sida i alla fall. Min labkompis i biologin är väldigt närgången och skickar söta sms, men det är ingen kille jag vill ha (även om jag inte kan förneka att det finns något visst hos honom). Jag och kulturkrockar går inte ihop och inte min familj heller, så det fallet är avslutat innan det ens påbörjats. Sen har Em slagit fast att jag har en beundrarinna och det kan jag inte heller förneka (även om hon inte heller är någon jag vill ha). Lite underhållande är det nog ändå, men det skulle kännas betydligt bättre om det faktiskt var någon som jag själv tyckte om.

Numera har jag självförtroende nog att våga tro att någon faktiskt skulle kunna tycka om mig (på andra sätt än som vän) men jag har också upptäckt hur lång tid det tar innan jag faktiskt faller för någon. Det behöver liksom nötas in. Igenkännandet, blickarna, gesterna, närheten, värmen, pirret i kroppen, saknaden när han inte är där och framför allt tajmingen. Allt detta om det ska vara något annat än en kort och intensiv förälskelse. För visst kan jag bli störtkär och tappa huvudet, men det händer alldeles för sällan och är aldrig något att bygga vidare på. Det gör på något sätt att det faller på sin egen orimlighet i min värld. Jag är spontan så till vida att jag gör det som faller mig in inom ramen av att jag fortfarande hinner med och klarar av mina övriga åtaganden. Den tiden är ytterst begränsad och sannolikheten att blixten ska slå ner vid ett sådant tillfälle är dessvärre minimal. Alltså återstår bara folk i min närhet som jag ofta umgås med och det är för det mesta samma gamla vanliga släkt, vänner, bekanta och skolkamrater som jag naturlitvis tycker om men inte på det sättet. Frågan känns inte prioriterad eftersom dygnet redan har för få timmar men utåt sett är jag konstig som är 28 år och fortfarande inte har ett riktigt förhållande.

Oroa er inte nu, för jag är så långt från depression som jag någonsin varit, men det är klart att jag kan erkänna att livet skulle kännas mer inspirerande om jag hade någon på min sida. Någon som hejade på mig och tog mitt parti mot världens alla dumskallar, någon som följde med på bröllop, födelsedagsfester och släktträffar, någon att prata med när jag ville och bråka med när jag kände för det, någon som normaliserade min knasiga värld och gjorde mig till en vanlig människa av kött och blod och inte en mullvad bland böcker och dynga. Men man måste kunna avsätta tid dels för att hitta denna någon och dels för att behålla denna någon och det finns inte på kartan just nu utan ligger mer som en mumsande mask långt bak i hjärnan (väl instängslad för att inte rymma på ett bra tag). Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan, så ni får hoppas för min skull istället för att titta konstigt på mig. Mina prioriteringar är kanske "omänskliga" men det finns ett gott syfte och minst en tanke bakom det mesta jag gör. Om nu inte hårddsiken kraschar alldeles :)