Skoldax igen - sen då?

Första skoldagen igen efter sommaruppehållet. Två timmar fysik B tre gånger i veckan, matte D på distans, kemi B många timmar en gång i veckan, biologi B på distans och naturkunskap B en stund två gånger i veckan fram till den 19 december. Sen då? Vill ju inte tillbaka till mitt "riktiga" jobb och stalljobbserbjudandena haglar. Det är ju det jag är utbildad för och förmodligen kan bäst just nu.

Hos CN kommer det alltid finnas jobb, men han är lite lat och en dålig arbetsledare och den övriga personalen är tråkig, men det är nära (nästan cykelavstånd) och betydligt bättre för mig än att jobba på kontor. Men orkar jag det? Lönen är enligt avtal men det blir många och långa timmar runt landets travbanor som man aldrig kommer att få ersättning för. Men i gengäld kanske jag kan få köra och rida några lopp och jag vill ju egentligen inget hellre. Dessutom kan jag träna mina hästar och fixa spån och hö via stallet så det är ju klara fördelar.

Det andra jobbet är hos C. Det ligger längre bort men atmosfären är en annan. Där finns en plan, ett syfte med allt och är ordentlig ordning. Lönen är förmodligen mindre, arbetet lite mindre jobbigt och utvecklingsmöjligheterna noll. Men uppskattningen är desto större även om den inte alltid är uttalad. Hästarna är snällare att ha med och göra och personalen roligare och inte lika utarbetade och det finns ett annat liv utanför stallet. Det finns inte rum för det i ett travstall.

När jag skriver dessa rader så står det ganska klart att huvudet väljer det första alternativet och hjärtat det andra. Den välkända inre konflikten och som vanligt i mitt fall kommer väl huvudet få bestämma. Jag har tre månaders uppsägningstid och om jag vill börja på ett nytt jobb direkt efter årsskiftet så är 30 september som gäller för min uppsägning. Det ger mig lite mer tid att fundera och kanske hitta något annat. För som så ofta brukar det vara så att det tredje alternativet är bättre än de två som man endast tycks ha att välja mellan just nu.

Nu till något roligare :) Brölloppet var fantastiskt! Det var lika självklart som deras relation och sammanfattades bäst av brudens halvbror som i sitt tal vid middagen sa bättre sent än aldrig som slutreplik. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag var yngst där. Just där och just då kände jag både av åldersskillnaden och saknaden av en bättre halva. Det var inte så att jag var bitter eller på dåligt humör eller någon som sa något eller att det var tråkigt (jag hade verkligen kul hela kvällen) utan det var bara en känsla av att inte riktigt ha vuxit upp än. Men sen dricker jag inte kaffe heller ;) Jag drack inga mängder utan bara några flaskor öl (vin är för vuxna) och senare bara läsk och vatten. Dansade gjorde jag ändå till det inhyrda kompisbandet, trots en urtråkig spellista. Det blev lite drag i pausen när jag var framme och micklade med datorn och drog igång med några riktiga partyklassiker i E-K:s smak men det var ganska kortvarigt.

Sen satt C och jag och pratade en lång stund och jag fick i alla fall veta hur jag var att ha som anställd (på riktigt). Min brist kunde jag inte ens rå för och det var vi överrens om, men den går att rätta till om jag skulle välja/bli erbjuden alternativ två. Det var jag som mer eller mindre erbjöd mig alternativ två då det hänt lite saker som gjort att C behöver en ny antälld och det verkade som att hon faktiskt skulle vilja det. Det var att plantera ett litet frö och lägga ut en räddningsplanka kan man säga. Sen pratade jag massor med S som hade druckit lite för många drinkar och beklagade sig över att hon aldrig skulle bli gift trots två barn och stadigt förhållande. Anade en viss bitterhet där... Bröllop verkar ha en tendes att göra folk väldigt känslosamma och även om jag känner den ena parten väldigt väl i detta fall så hade jag inga direkta känslor annat än säkerhet. Deras förhållande känns säkert. Det känns inte som att fölora någon, eller som att hon förlorat något och eftersom jag själv inte har några planer på att gifta mig så var det mer som ett konstaterande. Ett vackert och roligt konstaterande. Önskar dem all lycka och välgång!

Sen måste jag berätta om några episoder ur mitt tidigare liv som jag funderat en del över och som väcktes till liv idag igen. En gammal klasskompis till mig från högstadiet (som idag är ute ur garderoben, inget jag visste då) sa en gång, helt utan anledning när vi satt allihopa i vårat lilla dåvarande tjejgäng, att jag hade väldigt vackra blå ögon. I nästan samma andetag sa hon också att statistiskt sett skulle två av oss sju vara lesbiska (hon lär ju ha vetat redan då att hon själv var det). Det var inget som jag ens funderade på då, men när jag sedan höll en föreläsning i dalarna för något år sedan så fick jag frågan om jag hade färgade linser för att jag hade så vackert blå ögon. Det var också från en tjej som jag misstänker inte är straight, men det är bara en misstanke och inget bekräftat. Jag sa bara tack och att jag inte riktigt var så fåfäng. Och så idag när vi hade rast från fysiken så var det en tjej som började ställa en massa frågor och sedan helt utan förvarning bara sa att mina ögon var så fantastiskt vackert blå och att det bara var för att titta in i dem som hon pratade med mig...

Hrrm. Det är okej och väldigt smickrande att få såna kommentarer, men jag skulle verkligen uppskatta dem mer om de kom från killar... Det finns väl en och annan grabb som tittat djupt in i dem utan att kommentera dem med ord. Men det jag funderar mest över är inte om jag skulle vara lagd åt något annat håll än de flesta (det är jag väldigt säker på att jag inte är) utan om det bara är tjejer som lägger märket till mina ögon och bara de som skulle vilja ta chansen som vågar kommentera dem. Ja, jag är inte helt naiv, jag vet att killar har andra referensramar i första hand och det finns inte så mycket att skryta med hos mig, men ändå. Kan väl bara konstatera att jag fått tillbaka min blick i alla fall och den går hand i hand med självförtroendet så det känns bra att vara sig själv igen efter alla år av ihållande formsvacka. Det kanske finns tro hopp och kärlek för en förlorad själ som jag ändå :)