Upp som en sol...

Upp som en sol - kemiprov 0,5 p över MVG!
Ner som en pannkaka - fysikprov (inte ett rätt?)

Mitt liv i ett nötskal.

Jag har aldrig skrivit sämre än godkänt (knappt det, brukar ligga klart över medel) på ett enda prov i hela mitt liv förrän igår (har inte sett resultatet utan går händelserna lite i förväg). Till mitt försvar skall sägas att läraren är värdelös, ostrukturerat förvirrad och boken inte är till någon hjälp alls. Dessutom gör hela den biten att jag blir fullständigt ointresserad av ämnet och inte lägger manken till för att försöka förstå heller och det gör ju inte situationen lättare. Det värsta är att jag förmodligen inte lär mig något av detta misslyckande i slutändan ändå (mer än att kanske sluta vara så arg på mig själv när jag misslyckas...) vilket bara kan klassas som ett fullständigt nederlag.

Kemin däremot är jättekul och fungerar utmärkt, vilket provresultatet visade. Lite över förväntan till och med :) Skillnaden mellan kemiläraren och fysikläraren är ljusår i förmedlande av kunskap och disponering av lektionstid. Tur att jag har kemiläraren i matte också... Min analys av varför fysiken går så dåligt är faktiskt inte bara bortförklaringar utan läraren är verkligen dålig och boken är verkligen det sämsta läroboken jag någonsin läst! Självförtroendet har inte fått den törn det brukar få då jag gör någonting fel och normalt anger jag aldrig bortförklaringar då jag alltid tror att felen beror på mig som person. Men just i detta fall med fysiken så är det yttre omständigheter och ingenting annat, känns det som. Jag kan ju inte vara dummare mellan 8.10 och 10.30 varje tisdag och torsdag än vad jag är övrig tid, eller kan det vara det som är felet?

Måste skriva lite om Korn-konserten från den fjärde februari också. Stackars Annelie hade ingen aning om vad som väntade men efter inhandlade öronproppar från tjatande försäljare utanför Hovet och middag på Subways (mycket amerikanskt ;)) så var det dags för supporten att göra entré. Death Stars inledde med förinspelad bakgrundsmusik, en svart Ola Salo-kopia med rosa fjäderboa som förgrundsfigur och dåligt imiterade poser som alla "hårrockare" bara måste göra (ser skittöntigt ut). De avslutade sitt alldeles för långa (var nog egentligen kortare än en halvtimme) scenframträdande med att tala om regnbågsfärgade albumframsidor och skrika högt att bögar är bäst, vilket jag personligen inte anser vara riktigt hårdrockslikt, men men. De började dessutom exakt på utsatt tid vilket inte heller passar in i hårdrocksframtoningen...

Sen följde den riktiga huvudattraktionen (åtminstone för min del) med Texasbandet Flyleaf som var minst lika bra som jag hade hoppats! Dagens andra svarta kjol (denna gång på en tjej) med energiska hopp och en basist/gitarrist som lätt sprang en halvmara upp och ner på den ena högtalaren kändes mycket befriande efter dödsstjärnornas tveksamma insats. Dessutom har sångerskan en grym röst och bra flyt i låtarna och bra texter, kort sagt klart se- och hörvärt! De gör sin egen grej, flörtade med publiken lagom mycket och gick att lyssna på utan öronproppar utan att bli döv. Stort plus!

Efter en allt annat än kort paus äntrade sedan Korn scenen ackompanjerade av ljudliga applåder från den relativt stora publiken. Kvällens tredje svarta kjol med svarta knästrumpor och dreadlocks liknade mer en hårdrockande Pippi Långstrump än Ola Salo (inget ont mot Ola) och vilken klasskillnad det blev på scen! Det var som att jämföra Astrid Lindgrens verk med en påtvingad högstadieuppsats i svenskan. Lyssnar normalt inte så mycket på Korn även om de har en och annan bra låt men giget var klart över förväntan. Publiken stog i sidogångarna och hoppade och dansade och sjöng med och det var verkligen kul att se folks entusiasm utan att det för den skull blev fanatiskt. De spelade många gamla låtar, en del nytt och lät verkligen likadant som de gör på radion eller skiva. Inget fejk där inte!

Det blev en sen kväll i säng och om jag normalt är dum mellan 8.10 och 10.30 på tisdagar så var jag det sannerligen dagen efter konserten ;)