Nya favoriter

Jag har hittat ett nytt favoritband: Halestorm. Så förbaskat bra så att det inte är sant! Snacka om röstresurser, fullt ös och kaxiga texter. Lite Paramore och Evanescence men bättre :-) Hörde dem tidigare i år på Bandit och även i veckan på samma utomordentliga radiokanal. De spelade live i studion, tidigt på morgonen och lät det till trots helt fantastiskt. Fixade deras självbetitlade debutalbum och alla låtar är riktigt bra med några speciella guldkorn som "It's not you", "I get off", "Bet U wish U had me back", "Innocence" och min absoluta favorit "Familiar taste of poison". Även intervjun med Slash på samma radiokanal tidigare under månaden var en riktig höjdare där BM spelade en av låtarna från hans senaste album med Fergie (av alla människor) på sång. Jag vet att hon kan sjunga men hade ingen aning om att hon var rocksångerska i botten. Men det är tydligen mer lukrativt att sjunga hit-pop än rock så karriärvägen har väl inte förrän nu lyckats nå hennes riktiga rötter, när pengarna inte betyder så mycket. Jäkligt bra är låten "Beautiful dangerous" i vilket fall som helst! Sen kan jag inte undgå att nämna Stockholmsduon Johnossi som levererar vemodslåtar i klass med Weeping Willows i sina bästa stunder. "Dead end" är bara en i raden av alla hitlåtar från deras sida. Som ett bevis för min något svårkategoriserade musiksmak vill jag även nämna Eminem och Rhianna i låten "Love the way you lie" där både låten och videon känns klockrena. Som omväxling när det gäller Rhianna där det sällan klickar mellan låt och visuellt intryck. Ta till exempel "Te amo" som skulle kunna göras hur bra som helst videomässigt men där allt bara handlar om sex (som vanligt). Låten i sig gillar jag annars skarpt. Måste säga att Shakira, Rhianna och co verkligen sjunker i mina ögon när de bara måste åla sig på MTV och Vh1 hela tiden när de i själva verket är bra artister i grund och botten. Därför är det så befriande med stationer som Bandit som verkligen spelar vad de vill och lyfter fram artister som följer sin egen väg och musik som spelas på riktiga instrument och inte bara framkallas av datorer med förprogrammerade robotar vid tangentborden. Jag gillar den känsla som musiken förmedlar och om sen texten är genomtänkt och bidrar med en extra dimension så brukar det mesta bli genialiskt i mina ögon. En viss igenkänningsfaktor är väl också ett plus, även om det sällan gäller strikt bokstavligt. Sen har jag upptäckt, eller snarare vetat omedvetet länge, att gitarrerna är det som gör musiken intressant för mina öron. Det och trummorna/takten, sedan sången och texterna i den ordningen. Ungefär som att beskriva vad jag tittar på hos en kille. Gitarren är det individualistiska som ger kemin och uttrycket - det första jag faller för. Trummorna och takten det inre som driver det hela framåt och behåller närvaron - det andra jag faller för. Sången som ger karaktären och förmedlar det texterna vill uttrycka - det tredje jag faller för. Och sist men inte minst texterna som ger orginalitet och visar på en inre tankeverksamhet - det fjärde som får mig på fall. Finns helheten där är jag såld. Synd bara att det finns så många fantastiska låtar och så få killar längs min väg i livet ;-)

Länge sedan

Det var länge sedan jag skrev här. På den tiden har Em och J hunnit gifta sig och är väl förmodligen i detta nu just hemkomna från sin bröllopsresa till Prag. En hel del annat spännande har också hänt såsom att jag överlevt första året på veterinärutbildningen, arrangerat en möhippa, blivit inblandad i hälsokostindustrin, bytt stalljobbet hos CN mot endast C (lite längre att åka men betydligt roligare), kört in fölis och äntligen börjat hitta tillbaka till mig själv som person och ser med andra ögon på världen och framtiden. Icke att förglömma så har Alex hittat hem igen, Nallepigan är dräktig med Järvsöviking, några nya kaniner och ett antal gamla har försvunnit, Luva bor hos min granne i Uppsala, Idol bor hos brorsan i Lidköping och min nyvunna balanskonst har lett till att jag vågar tro att drömprinsen kanske finns där ute bara jag börjar leta. Faktum är att jag hittat två bra kandidater, på helt skilda ställen. Båda ser rätt hyfsade ut, har bra jobb och bor inom rimliga avstånd. Den ena har jag haft sporadisk kontakt med under nästan ett år, han är väldigt upptagen i sitt jobb och passar mig därmed utmärkt som pojkvänsmaterial. Dessvärre verkar jag lite osynlig på hans radar för tillfället och våra vägar kommer förmodligen inte att korsas mer i sommar, men det hindrar mig inte från att kvarhålla förhoppningarna om någonting mer. Den andra är faktiskt riktigt snygg men förmodligen off limits, out of my league (nä, visst tusan, jag tillhör ju akademikerklubben jag också numera ;)) men där är jag knappast ensam om att ha drömmar och förhoppningar. Det är en av nackdelarna med en klass bestående av 90 % tjejer... Jag har i alla fall kommit till det läget att jag insett att bara jag vågar satsa så kan det faktiskt bli som jag vill. Men satsar jag inte och fegar ur så har jag bara förlorat och stått och stampat på stället, som så många gånger tidigare och det håller ju inte i längden. Jag ska inte säga att jag börjat få panik eller 30-årskris, så illa är det inte, men jag har börjat förstå värdet av att vara fler än en på ett annat sätt än jag kanske gjort tidigare. Jag är fortfarande livrädd för att bli fastkedjad och inte få vara mig själv och ha möjligheterna att göra att jag vill, samtidigt så vill jag inget hellre än att bli sedd och uppskattad av någon nära som är mer än en vän. Att ha "Nobody's wife" som ledmotiv till sitt liv kanske är fel, men jag är inget traditionellt marriage material, och det är jag väl medveten om. Men det finns de som är gifta idag och som definitivt är sämre kap än jag i mina ögon, så helt omöjligt är det väl inte, min kyrkovägran till trots. Däremot så kommer jag inte att ha som målsättning för framtida förhållanden en ring på fingret, det är att gå till överdrift i min värld, även om jag vet att många innerst inne inte har någon annan dröm. Såg en väldigt talande seriestrip i ämnet där två väninnor diskuterar bröllopsdagen, klänning, smink, håruppsättning, presenter osv. medan grabbarna diskuterar hur livet som gift kommer att bli. När det blivande bruden får frågan om hur livet ser ut efter bröllopet ser hon ut som ett levande frågetecken och när brudgummen får frågan om bröllopsdagen ser han lika dan ut. Män är från Mars och kvinnor från Venus, det ligger kanske någon sanning i den gamla klyschan trots allt.

Är det någon som läser här...

Är det någon som fortfarande läser här (med tanke på mina sporadiska inlägg...)??? Antingen så beror inläggstorkan på att jag har för mycket annat att göra att jag helt enkelt inte hinner skriva eller så är det så att det inte händer något av värde att skriva om i mitt liv, välj själv. Det mest intressanta och något pinsamma som hänt den senaste tiden var att jag för ett par veckor sedan blev uppringd halv ett en lördagsnatt av min blivande arbetsgivare. När jag såg numret trodde jag att det hänt något och svarade naturligtvis (trots att jag egentligen sov) och då visade det sig att han just läst det senaste inlägget i den här bloggen. Inte i Granfaksens blogg som han egentligen letade efter (han och sambon var på fest hos grannarna och skulle visa min andra eminenta blogg) utan i den här. Hjälp! Hur kunde han ha hittat den? Jag var tvungen att tänka ordentligt om jag skrivit något dumt eller opassande som han kunde ha läst men efter att ha rannsakat minnet och samvetet så kom jag fram till att det inte var så farligt. Jag skriver ju bara sanningar så som jag ser på världen och jag är väl egentligen inte så elak och personlig mot andra om man jämför med hur jag skriver om mig själv. Häromdagen ringde jag till hans sambo och så svarade han och då ville han ha adressen till min andra blogg (inte Granisbloggen, utan den här) för jag skrev så roligt. Vad svarar man på det? Han fick den inte i alla fall och hans sambo har den inte heller, så vi får väl se om han hör av sig igen efter att ha läst detta ;)

Skolan rullar på med sina för- och nackdelar. Fördelarna är mest att det bara är en månad kvar nu, förutsatt att jag inte tabbar mig fullständigt på slutproven matten och fysiken. De andra ämnena har jag faktiskt fortfarande chansen att få MVG i. Senaste provet i kemi kom som en glad överraskning, endast två poäng från MVG och jag som trodde på ett knappt G, matten var ganska väntat ett G (även om risken var väldigt stor att jag skrivit mitt första IG någonsin för jag fattade absolut ingenting), fysiken var ett G (kändes också som IG, men där har jag rätt på svåra frågor och får inga poäng på de enkla...) och naturkunskapen en poäng från MVG, så jag flyter fortfarande. Biologiprovet som jag skrev i måndags har jag inte fått svar på ännu, men även om det kan låta kaxigt så måste jag skriva att jag blir förvånad om jag får sämre än MVG på det, faktiskt. Det känns som hemmaplan och något som jag är intresserad av till skillnad från matten och fysiken där jag är totalt akterseglad. Men jag behöver "bara" G i ämnena så jag har beslutat mig för att försöka vara nöjd så länge jag håller den nivån med tanke på att jag inte hinner med att läsa allt jag ska och egentligen inte riktigt bryr mig heller. Innerst inne gör jag nog det men det är nyttigt för mig att öva upp förmågan att satsa på det väsentliga och inse att man inte kan kunna allt. På något sätt har min hjärna räddat mig utan att jag varit medveten om det ännu en gång tack vare att den inte kan lagra alla de här omöjliga ekvationslösningarna och dumma formlerna som jag aldrig någonsin kommer att använda igen. För vem f-n bryr sig om att "i hatt är samma sak som u hatt i kvadrat delat på R" och vad den primitiva funktionen av "F prim t noll" är?!? Det är precis som det låter, rena rama grekiskan... Usch, nu låter jag bitter. Egentligen tycker jag om att vara tillbaka i skolan igen. Konstigt nog är jag klassad som ganska populär, social, trevlig och kompetent i alla olika klasser som jag är med i trots att jag inte känner mig sådan. Det är rätt underhållande faktiskt :) Matte- och fysiklärarna kanske inte håller med på alla punkterna, men man kan ju inte få allt här i livet!

Snart är det jul och nyår igen och ännu ett år att lägga till handlingarna. Detta år kan knappast gå till historien som mitt mest framgångsrika på speciellt många punkter, jag har varken blivit miljonär, hittat han med stort H, flyttat hemifrån (igen) eller lyckats något vidare med mitt nyårslöfte. Eller har jag det? Det bästa som hänt i år är nog att jag äntligen bestämt mig för vad jag vill bli när jag blir stor och att jag på kuppen blivit vuxen (eller vuxnare, jag dricker fortfarande inte kaffe). Okej då, året är inte slut än, men det enda som regnar här är snöflingor och regndroppar...