Länge sedan

Det var länge sedan jag skrev här. På den tiden har Em och J hunnit gifta sig och är väl förmodligen i detta nu just hemkomna från sin bröllopsresa till Prag. En hel del annat spännande har också hänt såsom att jag överlevt första året på veterinärutbildningen, arrangerat en möhippa, blivit inblandad i hälsokostindustrin, bytt stalljobbet hos CN mot endast C (lite längre att åka men betydligt roligare), kört in fölis och äntligen börjat hitta tillbaka till mig själv som person och ser med andra ögon på världen och framtiden. Icke att förglömma så har Alex hittat hem igen, Nallepigan är dräktig med Järvsöviking, några nya kaniner och ett antal gamla har försvunnit, Luva bor hos min granne i Uppsala, Idol bor hos brorsan i Lidköping och min nyvunna balanskonst har lett till att jag vågar tro att drömprinsen kanske finns där ute bara jag börjar leta. Faktum är att jag hittat två bra kandidater, på helt skilda ställen. Båda ser rätt hyfsade ut, har bra jobb och bor inom rimliga avstånd. Den ena har jag haft sporadisk kontakt med under nästan ett år, han är väldigt upptagen i sitt jobb och passar mig därmed utmärkt som pojkvänsmaterial. Dessvärre verkar jag lite osynlig på hans radar för tillfället och våra vägar kommer förmodligen inte att korsas mer i sommar, men det hindrar mig inte från att kvarhålla förhoppningarna om någonting mer. Den andra är faktiskt riktigt snygg men förmodligen off limits, out of my league (nä, visst tusan, jag tillhör ju akademikerklubben jag också numera ;)) men där är jag knappast ensam om att ha drömmar och förhoppningar. Det är en av nackdelarna med en klass bestående av 90 % tjejer... Jag har i alla fall kommit till det läget att jag insett att bara jag vågar satsa så kan det faktiskt bli som jag vill. Men satsar jag inte och fegar ur så har jag bara förlorat och stått och stampat på stället, som så många gånger tidigare och det håller ju inte i längden. Jag ska inte säga att jag börjat få panik eller 30-årskris, så illa är det inte, men jag har börjat förstå värdet av att vara fler än en på ett annat sätt än jag kanske gjort tidigare. Jag är fortfarande livrädd för att bli fastkedjad och inte få vara mig själv och ha möjligheterna att göra att jag vill, samtidigt så vill jag inget hellre än att bli sedd och uppskattad av någon nära som är mer än en vän. Att ha "Nobody's wife" som ledmotiv till sitt liv kanske är fel, men jag är inget traditionellt marriage material, och det är jag väl medveten om. Men det finns de som är gifta idag och som definitivt är sämre kap än jag i mina ögon, så helt omöjligt är det väl inte, min kyrkovägran till trots. Däremot så kommer jag inte att ha som målsättning för framtida förhållanden en ring på fingret, det är att gå till överdrift i min värld, även om jag vet att många innerst inne inte har någon annan dröm. Såg en väldigt talande seriestrip i ämnet där två väninnor diskuterar bröllopsdagen, klänning, smink, håruppsättning, presenter osv. medan grabbarna diskuterar hur livet som gift kommer att bli. När det blivande bruden får frågan om hur livet ser ut efter bröllopet ser hon ut som ett levande frågetecken och när brudgummen får frågan om bröllopsdagen ser han lika dan ut. Män är från Mars och kvinnor från Venus, det ligger kanske någon sanning i den gamla klyschan trots allt.