Jag klarade provpärsen med nöd och näppe, men jag klarade det! Fysiken var ett G (kändes bättre än så konstigt nog), matten G (kunde de svåra uppgifterna men missar på grundläggande saker som jag aldrig lärt mig), kemin 1 poäng från MVG (helt ok eftersom jag började plugga typ tre timmar före provet), MVG på naturkunskapsprovet (lätt, kunde ha utvecklat de två sista frågorna och missade ett poäng på båda men jag var kissnödig så jag orkade inte skriva mer) och VG på biologiprovet (tappade bort min bok en vecka innan och övade inget alls, så klart över förväntan). Just nu är det högskoleprovet som är nästa stora mål den 25 oktober...
Granfaksen har kommit hem till mig också så snart har jag tre hästar att träna :) Han är ganska stor, väldigt lång och fin i kroppen men skulle behöva bli starkare och få tänderna kollade av någon som verkligen kan och har koll. Hovslagaren kommer på onsdag och skor honom och Gullan så får jag se om jag får med mig någon av dem in till Solvalla på torsdag eller nästa måndag. Det ska bli väldigt spännande att se var Gullan står eftersom hon känns så fin för dagen. Körde ett jobb med henne förra söndagen i ösregn, med långsamhuvudlag och ridskor på fötterna så gick hon 1.48 i 2000 m vilket är två sekunder bättre än kvaltiden. Med lättare framskor, käkrem och på en riktig bana går det minst tre sekunder snabbare ändå, det är jag övertygad om. Gör hon det så ska vi kvala sen :)
Jag är bjuden på en Halloweenfest hos J i Sundsvik den 31 oktober. Det kan bli lite intressant och se vad det blir för folk där. Känner nog bara typ två, tre pers sen tidigare och de är inte så där jätteroliga, men man vet aldrig vilka nya bekantskaper som kan dyka upp. Sen har jag fått ett jobb. Det blir hos CN eftersom lilla S har sagt upp sig från slutet av november. Lilla S är av modellen som man lättare hoppar över än går runt och hon har äntligen insett att ingen vill jobba med henne eftersom hon är så lat. Tyvärr är hon en av dem som kommer på festen, men det ska bli lite kul att se hur hennes kille ser ut och är. Jag menar kan hon behålla en kille längre än tre månader så borde inte jag kunna vara så mycket sämre, eller hur?!? Sen var det just det där med möjligheter och tillfälligheter...
måndag 13 oktober 2008
torsdag 18 september 2008
Härdsmälta
Hjälp! Jag får inte plats med mer information i huvudet nu. Minnet fullt, omformatering eller uppgraderad programvara krävs. Tyvärr finns inte version 2.0 (eller var det typ 8.0) på marknaden än... Nä, riktigt så illa är det väl inte, men nästan.
Imorgon har jag terminens första prov och det är i den lättaste kursen av dem alla, naturkunskap B. Sen är det kemiprov på tisdag (hu, nu börjar det bli jobbigt) och fysikprov (nästan ännu värre) nästa fredag. Veckan därpå är det biologiprov och sedan matteprov. Dessutom ska jag försöka hinna plugga till högskoleprovet också. Kan man få lite fler timmar på dygnet så man hinner med kanske?
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Det känns som en befrielse men är förmodligen det mest korkade jag gjort på länge (eftersom jag inte har något nytt jobb och inte längre är med i alfakassan). CN har lovat mig jobb i december när skolan är slut och det vill jag ju göra, men om ingen av hans nuvarande anställda slutar så finns det inget jobb där. Hans sambo skvallrade om att bolaget kanske skulle ombildas så att alla fick söka om sina tjänster för att på så sätt kunna anställa mig. Då känns det ju som om han verkligen vill att jag ska börja jobba om han gör en sådan sak för min skull. Det är ju ganska trevligt :)
Sen kanske det kommer en till häst som jag ska träna. Det är några anställda på mitt "gamla" jobb som äger kusen tillsammans och ingen av proffstränarna han varit hos är speciellt nöjda med hans insatser. Kapacitet finns men han är hopplöst osäker i lopp och har galopperat bort många sköna slantar. Vi får väl se vad de beslutar på mötet i nästa vecka, men det skulle vara ett välkommet tillskott till min något magra plånbok att kunna ta lite stallhyra och matpengar och samtidigt stimulerande att få något riktigt att bita i. Gullan går visserligen bra för dagen men hon har minst två månader kvar till kval och hon lyckas ju alltid med något som förstör den kontinuerliga träningen. Är det inte tappskor var och varannan vecka så gör hon illa sig på något sätt eller blir halt. Suck! Nallepigan har fått gå två korta vändor med mig barbacka med lite skritt och trav och det fungerar utmärkt. Det är bara att hålla tummarna för att benen håller för en ny satsning mot tävlingsbanan, liksom hennes nerver...
Kaninerna går som tåget för dagen och det känns väldigt inspirerande eftersom det är SM i Alingsås nästa helg. Luva, Dino och korpen Elsa ska dit och försvara Yrans heder. Målen är väl kanske inte så högt satta eftersom jag inte vet hur Luva och Elsa hoppar inomhus, men både Dino och Luva har kapacitet att ta sig till final (de 30 bästa) i krokbanan och om Elsa har en bra dag kan hon vara placerad i höjden. Men det är en utopi hämtad från drömmarnas land. Frågan är kanske mest hur det står till med mina nerver i det fallet ;)
På kärleksfronten intet nytt, inte från min sida i alla fall. Min labkompis i biologin är väldigt närgången och skickar söta sms, men det är ingen kille jag vill ha (även om jag inte kan förneka att det finns något visst hos honom). Jag och kulturkrockar går inte ihop och inte min familj heller, så det fallet är avslutat innan det ens påbörjats. Sen har Em slagit fast att jag har en beundrarinna och det kan jag inte heller förneka (även om hon inte heller är någon jag vill ha). Lite underhållande är det nog ändå, men det skulle kännas betydligt bättre om det faktiskt var någon som jag själv tyckte om.
Numera har jag självförtroende nog att våga tro att någon faktiskt skulle kunna tycka om mig (på andra sätt än som vän) men jag har också upptäckt hur lång tid det tar innan jag faktiskt faller för någon. Det behöver liksom nötas in. Igenkännandet, blickarna, gesterna, närheten, värmen, pirret i kroppen, saknaden när han inte är där och framför allt tajmingen. Allt detta om det ska vara något annat än en kort och intensiv förälskelse. För visst kan jag bli störtkär och tappa huvudet, men det händer alldeles för sällan och är aldrig något att bygga vidare på. Det gör på något sätt att det faller på sin egen orimlighet i min värld. Jag är spontan så till vida att jag gör det som faller mig in inom ramen av att jag fortfarande hinner med och klarar av mina övriga åtaganden. Den tiden är ytterst begränsad och sannolikheten att blixten ska slå ner vid ett sådant tillfälle är dessvärre minimal. Alltså återstår bara folk i min närhet som jag ofta umgås med och det är för det mesta samma gamla vanliga släkt, vänner, bekanta och skolkamrater som jag naturlitvis tycker om men inte på det sättet. Frågan känns inte prioriterad eftersom dygnet redan har för få timmar men utåt sett är jag konstig som är 28 år och fortfarande inte har ett riktigt förhållande.
Oroa er inte nu, för jag är så långt från depression som jag någonsin varit, men det är klart att jag kan erkänna att livet skulle kännas mer inspirerande om jag hade någon på min sida. Någon som hejade på mig och tog mitt parti mot världens alla dumskallar, någon som följde med på bröllop, födelsedagsfester och släktträffar, någon att prata med när jag ville och bråka med när jag kände för det, någon som normaliserade min knasiga värld och gjorde mig till en vanlig människa av kött och blod och inte en mullvad bland böcker och dynga. Men man måste kunna avsätta tid dels för att hitta denna någon och dels för att behålla denna någon och det finns inte på kartan just nu utan ligger mer som en mumsande mask långt bak i hjärnan (väl instängslad för att inte rymma på ett bra tag). Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan, så ni får hoppas för min skull istället för att titta konstigt på mig. Mina prioriteringar är kanske "omänskliga" men det finns ett gott syfte och minst en tanke bakom det mesta jag gör. Om nu inte hårddsiken kraschar alldeles :)
Imorgon har jag terminens första prov och det är i den lättaste kursen av dem alla, naturkunskap B. Sen är det kemiprov på tisdag (hu, nu börjar det bli jobbigt) och fysikprov (nästan ännu värre) nästa fredag. Veckan därpå är det biologiprov och sedan matteprov. Dessutom ska jag försöka hinna plugga till högskoleprovet också. Kan man få lite fler timmar på dygnet så man hinner med kanske?
Jag har sagt upp mig från mitt jobb. Det känns som en befrielse men är förmodligen det mest korkade jag gjort på länge (eftersom jag inte har något nytt jobb och inte längre är med i alfakassan). CN har lovat mig jobb i december när skolan är slut och det vill jag ju göra, men om ingen av hans nuvarande anställda slutar så finns det inget jobb där. Hans sambo skvallrade om att bolaget kanske skulle ombildas så att alla fick söka om sina tjänster för att på så sätt kunna anställa mig. Då känns det ju som om han verkligen vill att jag ska börja jobba om han gör en sådan sak för min skull. Det är ju ganska trevligt :)
Sen kanske det kommer en till häst som jag ska träna. Det är några anställda på mitt "gamla" jobb som äger kusen tillsammans och ingen av proffstränarna han varit hos är speciellt nöjda med hans insatser. Kapacitet finns men han är hopplöst osäker i lopp och har galopperat bort många sköna slantar. Vi får väl se vad de beslutar på mötet i nästa vecka, men det skulle vara ett välkommet tillskott till min något magra plånbok att kunna ta lite stallhyra och matpengar och samtidigt stimulerande att få något riktigt att bita i. Gullan går visserligen bra för dagen men hon har minst två månader kvar till kval och hon lyckas ju alltid med något som förstör den kontinuerliga träningen. Är det inte tappskor var och varannan vecka så gör hon illa sig på något sätt eller blir halt. Suck! Nallepigan har fått gå två korta vändor med mig barbacka med lite skritt och trav och det fungerar utmärkt. Det är bara att hålla tummarna för att benen håller för en ny satsning mot tävlingsbanan, liksom hennes nerver...
Kaninerna går som tåget för dagen och det känns väldigt inspirerande eftersom det är SM i Alingsås nästa helg. Luva, Dino och korpen Elsa ska dit och försvara Yrans heder. Målen är väl kanske inte så högt satta eftersom jag inte vet hur Luva och Elsa hoppar inomhus, men både Dino och Luva har kapacitet att ta sig till final (de 30 bästa) i krokbanan och om Elsa har en bra dag kan hon vara placerad i höjden. Men det är en utopi hämtad från drömmarnas land. Frågan är kanske mest hur det står till med mina nerver i det fallet ;)
På kärleksfronten intet nytt, inte från min sida i alla fall. Min labkompis i biologin är väldigt närgången och skickar söta sms, men det är ingen kille jag vill ha (även om jag inte kan förneka att det finns något visst hos honom). Jag och kulturkrockar går inte ihop och inte min familj heller, så det fallet är avslutat innan det ens påbörjats. Sen har Em slagit fast att jag har en beundrarinna och det kan jag inte heller förneka (även om hon inte heller är någon jag vill ha). Lite underhållande är det nog ändå, men det skulle kännas betydligt bättre om det faktiskt var någon som jag själv tyckte om.
Numera har jag självförtroende nog att våga tro att någon faktiskt skulle kunna tycka om mig (på andra sätt än som vän) men jag har också upptäckt hur lång tid det tar innan jag faktiskt faller för någon. Det behöver liksom nötas in. Igenkännandet, blickarna, gesterna, närheten, värmen, pirret i kroppen, saknaden när han inte är där och framför allt tajmingen. Allt detta om det ska vara något annat än en kort och intensiv förälskelse. För visst kan jag bli störtkär och tappa huvudet, men det händer alldeles för sällan och är aldrig något att bygga vidare på. Det gör på något sätt att det faller på sin egen orimlighet i min värld. Jag är spontan så till vida att jag gör det som faller mig in inom ramen av att jag fortfarande hinner med och klarar av mina övriga åtaganden. Den tiden är ytterst begränsad och sannolikheten att blixten ska slå ner vid ett sådant tillfälle är dessvärre minimal. Alltså återstår bara folk i min närhet som jag ofta umgås med och det är för det mesta samma gamla vanliga släkt, vänner, bekanta och skolkamrater som jag naturlitvis tycker om men inte på det sättet. Frågan känns inte prioriterad eftersom dygnet redan har för få timmar men utåt sett är jag konstig som är 28 år och fortfarande inte har ett riktigt förhållande.
Oroa er inte nu, för jag är så långt från depression som jag någonsin varit, men det är klart att jag kan erkänna att livet skulle kännas mer inspirerande om jag hade någon på min sida. Någon som hejade på mig och tog mitt parti mot världens alla dumskallar, någon som följde med på bröllop, födelsedagsfester och släktträffar, någon att prata med när jag ville och bråka med när jag kände för det, någon som normaliserade min knasiga värld och gjorde mig till en vanlig människa av kött och blod och inte en mullvad bland böcker och dynga. Men man måste kunna avsätta tid dels för att hitta denna någon och dels för att behålla denna någon och det finns inte på kartan just nu utan ligger mer som en mumsande mask långt bak i hjärnan (väl instängslad för att inte rymma på ett bra tag). Hoppet sägs ju vara det sista som överger människan, så ni får hoppas för min skull istället för att titta konstigt på mig. Mina prioriteringar är kanske "omänskliga" men det finns ett gott syfte och minst en tanke bakom det mesta jag gör. Om nu inte hårddsiken kraschar alldeles :)
måndag 18 augusti 2008
Skoldax igen - sen då?
Första skoldagen igen efter sommaruppehållet. Två timmar fysik B tre gånger i veckan, matte D på distans, kemi B många timmar en gång i veckan, biologi B på distans och naturkunskap B en stund två gånger i veckan fram till den 19 december. Sen då? Vill ju inte tillbaka till mitt "riktiga" jobb och stalljobbserbjudandena haglar. Det är ju det jag är utbildad för och förmodligen kan bäst just nu.
Hos CN kommer det alltid finnas jobb, men han är lite lat och en dålig arbetsledare och den övriga personalen är tråkig, men det är nära (nästan cykelavstånd) och betydligt bättre för mig än att jobba på kontor. Men orkar jag det? Lönen är enligt avtal men det blir många och långa timmar runt landets travbanor som man aldrig kommer att få ersättning för. Men i gengäld kanske jag kan få köra och rida några lopp och jag vill ju egentligen inget hellre. Dessutom kan jag träna mina hästar och fixa spån och hö via stallet så det är ju klara fördelar.
Det andra jobbet är hos C. Det ligger längre bort men atmosfären är en annan. Där finns en plan, ett syfte med allt och är ordentlig ordning. Lönen är förmodligen mindre, arbetet lite mindre jobbigt och utvecklingsmöjligheterna noll. Men uppskattningen är desto större även om den inte alltid är uttalad. Hästarna är snällare att ha med och göra och personalen roligare och inte lika utarbetade och det finns ett annat liv utanför stallet. Det finns inte rum för det i ett travstall.
När jag skriver dessa rader så står det ganska klart att huvudet väljer det första alternativet och hjärtat det andra. Den välkända inre konflikten och som vanligt i mitt fall kommer väl huvudet få bestämma. Jag har tre månaders uppsägningstid och om jag vill börja på ett nytt jobb direkt efter årsskiftet så är 30 september som gäller för min uppsägning. Det ger mig lite mer tid att fundera och kanske hitta något annat. För som så ofta brukar det vara så att det tredje alternativet är bättre än de två som man endast tycks ha att välja mellan just nu.
Nu till något roligare :) Brölloppet var fantastiskt! Det var lika självklart som deras relation och sammanfattades bäst av brudens halvbror som i sitt tal vid middagen sa bättre sent än aldrig som slutreplik. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag var yngst där. Just där och just då kände jag både av åldersskillnaden och saknaden av en bättre halva. Det var inte så att jag var bitter eller på dåligt humör eller någon som sa något eller att det var tråkigt (jag hade verkligen kul hela kvällen) utan det var bara en känsla av att inte riktigt ha vuxit upp än. Men sen dricker jag inte kaffe heller ;) Jag drack inga mängder utan bara några flaskor öl (vin är för vuxna) och senare bara läsk och vatten. Dansade gjorde jag ändå till det inhyrda kompisbandet, trots en urtråkig spellista. Det blev lite drag i pausen när jag var framme och micklade med datorn och drog igång med några riktiga partyklassiker i E-K:s smak men det var ganska kortvarigt.
Sen satt C och jag och pratade en lång stund och jag fick i alla fall veta hur jag var att ha som anställd (på riktigt). Min brist kunde jag inte ens rå för och det var vi överrens om, men den går att rätta till om jag skulle välja/bli erbjuden alternativ två. Det var jag som mer eller mindre erbjöd mig alternativ två då det hänt lite saker som gjort att C behöver en ny antälld och det verkade som att hon faktiskt skulle vilja det. Det var att plantera ett litet frö och lägga ut en räddningsplanka kan man säga. Sen pratade jag massor med S som hade druckit lite för många drinkar och beklagade sig över att hon aldrig skulle bli gift trots två barn och stadigt förhållande. Anade en viss bitterhet där... Bröllop verkar ha en tendes att göra folk väldigt känslosamma och även om jag känner den ena parten väldigt väl i detta fall så hade jag inga direkta känslor annat än säkerhet. Deras förhållande känns säkert. Det känns inte som att fölora någon, eller som att hon förlorat något och eftersom jag själv inte har några planer på att gifta mig så var det mer som ett konstaterande. Ett vackert och roligt konstaterande. Önskar dem all lycka och välgång!
Sen måste jag berätta om några episoder ur mitt tidigare liv som jag funderat en del över och som väcktes till liv idag igen. En gammal klasskompis till mig från högstadiet (som idag är ute ur garderoben, inget jag visste då) sa en gång, helt utan anledning när vi satt allihopa i vårat lilla dåvarande tjejgäng, att jag hade väldigt vackra blå ögon. I nästan samma andetag sa hon också att statistiskt sett skulle två av oss sju vara lesbiska (hon lär ju ha vetat redan då att hon själv var det). Det var inget som jag ens funderade på då, men när jag sedan höll en föreläsning i dalarna för något år sedan så fick jag frågan om jag hade färgade linser för att jag hade så vackert blå ögon. Det var också från en tjej som jag misstänker inte är straight, men det är bara en misstanke och inget bekräftat. Jag sa bara tack och att jag inte riktigt var så fåfäng. Och så idag när vi hade rast från fysiken så var det en tjej som började ställa en massa frågor och sedan helt utan förvarning bara sa att mina ögon var så fantastiskt vackert blå och att det bara var för att titta in i dem som hon pratade med mig...
Hrrm. Det är okej och väldigt smickrande att få såna kommentarer, men jag skulle verkligen uppskatta dem mer om de kom från killar... Det finns väl en och annan grabb som tittat djupt in i dem utan att kommentera dem med ord. Men det jag funderar mest över är inte om jag skulle vara lagd åt något annat håll än de flesta (det är jag väldigt säker på att jag inte är) utan om det bara är tjejer som lägger märket till mina ögon och bara de som skulle vilja ta chansen som vågar kommentera dem. Ja, jag är inte helt naiv, jag vet att killar har andra referensramar i första hand och det finns inte så mycket att skryta med hos mig, men ändå. Kan väl bara konstatera att jag fått tillbaka min blick i alla fall och den går hand i hand med självförtroendet så det känns bra att vara sig själv igen efter alla år av ihållande formsvacka. Det kanske finns tro hopp och kärlek för en förlorad själ som jag ändå :)
Hos CN kommer det alltid finnas jobb, men han är lite lat och en dålig arbetsledare och den övriga personalen är tråkig, men det är nära (nästan cykelavstånd) och betydligt bättre för mig än att jobba på kontor. Men orkar jag det? Lönen är enligt avtal men det blir många och långa timmar runt landets travbanor som man aldrig kommer att få ersättning för. Men i gengäld kanske jag kan få köra och rida några lopp och jag vill ju egentligen inget hellre. Dessutom kan jag träna mina hästar och fixa spån och hö via stallet så det är ju klara fördelar.
Det andra jobbet är hos C. Det ligger längre bort men atmosfären är en annan. Där finns en plan, ett syfte med allt och är ordentlig ordning. Lönen är förmodligen mindre, arbetet lite mindre jobbigt och utvecklingsmöjligheterna noll. Men uppskattningen är desto större även om den inte alltid är uttalad. Hästarna är snällare att ha med och göra och personalen roligare och inte lika utarbetade och det finns ett annat liv utanför stallet. Det finns inte rum för det i ett travstall.
När jag skriver dessa rader så står det ganska klart att huvudet väljer det första alternativet och hjärtat det andra. Den välkända inre konflikten och som vanligt i mitt fall kommer väl huvudet få bestämma. Jag har tre månaders uppsägningstid och om jag vill börja på ett nytt jobb direkt efter årsskiftet så är 30 september som gäller för min uppsägning. Det ger mig lite mer tid att fundera och kanske hitta något annat. För som så ofta brukar det vara så att det tredje alternativet är bättre än de två som man endast tycks ha att välja mellan just nu.
Nu till något roligare :) Brölloppet var fantastiskt! Det var lika självklart som deras relation och sammanfattades bäst av brudens halvbror som i sitt tal vid middagen sa bättre sent än aldrig som slutreplik. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag var yngst där. Just där och just då kände jag både av åldersskillnaden och saknaden av en bättre halva. Det var inte så att jag var bitter eller på dåligt humör eller någon som sa något eller att det var tråkigt (jag hade verkligen kul hela kvällen) utan det var bara en känsla av att inte riktigt ha vuxit upp än. Men sen dricker jag inte kaffe heller ;) Jag drack inga mängder utan bara några flaskor öl (vin är för vuxna) och senare bara läsk och vatten. Dansade gjorde jag ändå till det inhyrda kompisbandet, trots en urtråkig spellista. Det blev lite drag i pausen när jag var framme och micklade med datorn och drog igång med några riktiga partyklassiker i E-K:s smak men det var ganska kortvarigt.
Sen satt C och jag och pratade en lång stund och jag fick i alla fall veta hur jag var att ha som anställd (på riktigt). Min brist kunde jag inte ens rå för och det var vi överrens om, men den går att rätta till om jag skulle välja/bli erbjuden alternativ två. Det var jag som mer eller mindre erbjöd mig alternativ två då det hänt lite saker som gjort att C behöver en ny antälld och det verkade som att hon faktiskt skulle vilja det. Det var att plantera ett litet frö och lägga ut en räddningsplanka kan man säga. Sen pratade jag massor med S som hade druckit lite för många drinkar och beklagade sig över att hon aldrig skulle bli gift trots två barn och stadigt förhållande. Anade en viss bitterhet där... Bröllop verkar ha en tendes att göra folk väldigt känslosamma och även om jag känner den ena parten väldigt väl i detta fall så hade jag inga direkta känslor annat än säkerhet. Deras förhållande känns säkert. Det känns inte som att fölora någon, eller som att hon förlorat något och eftersom jag själv inte har några planer på att gifta mig så var det mer som ett konstaterande. Ett vackert och roligt konstaterande. Önskar dem all lycka och välgång!
Sen måste jag berätta om några episoder ur mitt tidigare liv som jag funderat en del över och som väcktes till liv idag igen. En gammal klasskompis till mig från högstadiet (som idag är ute ur garderoben, inget jag visste då) sa en gång, helt utan anledning när vi satt allihopa i vårat lilla dåvarande tjejgäng, att jag hade väldigt vackra blå ögon. I nästan samma andetag sa hon också att statistiskt sett skulle två av oss sju vara lesbiska (hon lär ju ha vetat redan då att hon själv var det). Det var inget som jag ens funderade på då, men när jag sedan höll en föreläsning i dalarna för något år sedan så fick jag frågan om jag hade färgade linser för att jag hade så vackert blå ögon. Det var också från en tjej som jag misstänker inte är straight, men det är bara en misstanke och inget bekräftat. Jag sa bara tack och att jag inte riktigt var så fåfäng. Och så idag när vi hade rast från fysiken så var det en tjej som började ställa en massa frågor och sedan helt utan förvarning bara sa att mina ögon var så fantastiskt vackert blå och att det bara var för att titta in i dem som hon pratade med mig...
Hrrm. Det är okej och väldigt smickrande att få såna kommentarer, men jag skulle verkligen uppskatta dem mer om de kom från killar... Det finns väl en och annan grabb som tittat djupt in i dem utan att kommentera dem med ord. Men det jag funderar mest över är inte om jag skulle vara lagd åt något annat håll än de flesta (det är jag väldigt säker på att jag inte är) utan om det bara är tjejer som lägger märket till mina ögon och bara de som skulle vilja ta chansen som vågar kommentera dem. Ja, jag är inte helt naiv, jag vet att killar har andra referensramar i första hand och det finns inte så mycket att skryta med hos mig, men ändå. Kan väl bara konstatera att jag fått tillbaka min blick i alla fall och den går hand i hand med självförtroendet så det känns bra att vara sig själv igen efter alla år av ihållande formsvacka. Det kanske finns tro hopp och kärlek för en förlorad själ som jag ändå :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)