Sightseeing i Stockholm och mitt liv

Lördag på sightseeing i Stockholms utkanter. Har för första gången bekantat mig med Roslagsbanan och det var väl varken bu eller bä. Det var som sagt sightseeing och inte språkresa som det brukar vara annars när jag åker kommunalt. Måste erkänna att de kommunala färdmedlen i detta fall endast användes som undanflykt (samt att jag inte bytt till vinterdäck på bilen än och att det snöade på natten/morgonen) ifall dejten skulle kräva åtgärder för att komma därifrån utan att det blev pinsammare än nödvändigt. Min väldigt snälla vän Em följde med och vi hann avhandla en hel del innan vi stog framför porten alldeles i närheten av galoppbanan där D bor. Där väntade vi och till slut ringde D och frågade var vi tagit vägen för han stog utanför porten och såg inte en själ. Det visade sig vara fel nummer vi stog vid. Em och jag travade iväg till rätt port och började få in numret i siktet och där stog mycket riktigt en person utanför och väntade. En person i höga gummistövlar, jobbarbyxor och illa matchad skräpjacka med utåtstående öron och allmänt muppigt utseende... Jag kände hur Em stelnade till och stirrade ner i backen och jag såg verkligen frågetecknet mellan öronen (hur faan kan hon släpa med mig på någonting sånt här!). Efter ett moget övervägande skrattade jag lite och sa att det där inte var D och den lättnaden Em utstrålade var helt obetalbar! Indignerat frågade jag om hon verkligen trodde att jag hade så dålig smak och sen skrattade vi gott båda två :) Efter det träffade vi D:s kompis M nere vid bowlinghallen och hade relativt underhållande timme där de andra studsade (förlåt, med stor precision) försökte ha ner käglor i andra änden av banan. Själv satt jag på en stol och kommenterade (på ett mycket förtjänstfullt sätt) deras insatser då jag inte ville bryta mina fina naglar (skämt, är som bekant lite funktionshindrad i min bowlingarm). Sen åt vi en god middag och tog första bästa tåg hem, trots D:s små protester och erbjudanden om drinkar hemma i hans lägenhet. Jag vet ärligt talat inte vad jag ska säga mer än att jag måste ta mig igenom det här för att på något sett bli en fungerande individ i ett fungerande liv. D är och förblir en återvändsgränd, men det kanske är så att jag måste vandra gatan ner för att bokstavligt talat upptäcka det min hjärna redan vetat sen förra (eller första) dejten? På sightseeing i mitt eget liv kan man väl säga. Så som livet ser ut just nu och inte så som jag tycker att det borde se ut. Min största tacksamhet till Em som alltid ställer upp på mina mer eller mindre galna upptåg (och kanske gör en och annan pojkvän lite svartsjuk i just detta fall?!?) och som framför allt står ut med mig. Utan dig skulle jag göra allt precis lika men bara ha hälften så kul!