Hemma igen

Så var man hemma i kalla och regniga Sverige igen. Känns ganska skönt ändå! Kan kort beskriva min utlandsvistelse som regn, värme, blåst, mycket mat och en hel del flängande hit och dit.

9/10
Det började med att jag flög till London (det regnade) och därifrån till New York på egen hand, vilket gick jättebra. Såg en Harry Potter-film (trist) och början av Pirates of the Caribbean the worlds end (tror jag, dötrist i vilket fall som helst) och sov nog mest efter det. Väskor och allt kom fram som de skulle och det var inga problem att ta taxi från flygplatsen till hotellet. Hotellet i sig var en ren plåga då det första jag hittade var en kackerlacka på toaletten. Sen följde det med att min faster och farbrors innertak på deras toalett rasade in och hissen slutade fungera så att vi fick åka någon sorts varuhiss med manuell hantering (dvs det stog en gubbe i hissen som skötte allt) och som saknade allt vad syretillförsel och luftkonditionering hette. Som tur var bodde jag bara på fjärde våningen men de andra var utspridda på upp till elfte våningen (det var minst lika varmt i trapphuset som i hissen ska tilläggas). Det var de varmaste dagarna i New York sedan 1930-talet under just denna period men när jag kom dit så började det naturligtvis att regna lagom som vi skulle gå hem från Hard Rock Café på kvällen...

10/10
Dagen därpå var det flyg till San Diego för mig, min bror och faster Fia och farbror Eriks del där vi möttes av min andra farbror Perra, faster Anita och två av mina kusiner som bor i Carlsbad en blit norr om SN. De skjutsade oss runt till olika hotell/motell (vad är skillnaden?) nära stranden i närheten av där de bor och till slut hittade vi ett helt acceptabelt ställe med havsutsikt (ungefär som i sällskapsresan) till rimligt pris. Gissa vad det gjorde på morgonen när jag vaknade? Det regnade. Den som skrev låten "It never rains in southern California" har i alla fall fel. Jag har varit där två gånger och det har regnat båda! Det gjorde inte så mycket eftersom det var ganska varmt ändå och vi åkte runt och shoppade en massa.

13/10
Min kusin Marie, hennes tyska sambo Armin och deras lilla dotter Filippa (allmänt kallad Flip eller Flippan) anslöt till sällskapet efter en flygtur från Tyskland till LA och en längre tids biltur från flygplatsen, samt mina föräldrar och min syster som flög från Nashvill, dök upp för en gemensam släktmiddag på en mexikansk restaurang med väldigt goda Margeritas. Stämningen var på topp och det blev en sen kväll :)

14/10
Påbörjade resan till ranchen strax norr om San Fransisco. Min brorsa åkte med Fia och Erik och de valde den något längre 101:an (kustvägen) medan jag åkte med Marie, Armin och Flippan och tanken var att vi skulle åka I5:an som skulle gå fortare för Flippans skull. Men se det gjorde den inte! Eftersom det hade regnat tidigare så hade en lastbil fått sladd i en tunnel en bit utanför LA och skapat trafikkaos med 18 långtradare inblandade och en massa krockar, bränder och förmodade skador på själva tunneln och till råga på allt flera döda och skadade så vägen var avstängd i flera dagar och naturligtvis hamade vi mitt i denna kö. Lyckligtvis hittade vi en alternativ väg på vår tyska, mindre detaljerade karta över USA och sen bar det av på en av de slingrigaste vägar jag någonsin åkt på. Att den fanns med på kartan var ett under och vi betvivlade mer än en gång att vi faktiskt skulle komma tillbaka till motorvägen, men efter två timmar kom vi helt rätt och färden fortsatte. Vi sov över på ett fint litet hotell efter en mindre lyckad middag på Subways i en liten håla där det luktade koskit och Armin vägrade stanna ;)

15/10
Resan fortsatte utan missöden (dock en hel del regn, vad annars) och vi närmade oss vår träffpunkt Santa Rosa och Flamingo-hotellet där. Nu var det inte bättre än att det fanns tio olika infarter till stan och vi hade ingen adress till hotellet så vi stannade på Denny's och åt lunch och frågade om vägen. Både en av gästerna och servitriserna var jättetrevliga och hjälpsamma och efter lite virr och snurr hittade vi hotellet som visade sig vara hutlöst dyrt och dessutom såg ut som en byggarbetsplats så vi bestämde oss för att försöka hitta något annat ställe att övernatta på. Fia, Erik och min bror mötte upp på kvällen och sen började jakten på ett prisvärt och bra hotell. Kan säga att det finns några att välja på... Men till slut bestämde vi oss för ett och gick för att käka middag på Denny's och deras otroligt goda efterrätter. En ganska lyckad dag trots allt :)

16/10
Det regnade, igen. Jag vet för jag stog ute på en mack och väntade ett bra tag på att mina reskamrater skulle hitta varandra för gemensam vidarefärd till ranchen. Till slut blev jag upphämtad av Marie och Armin men då hade vi tappat bort de andra och beslöt oss för att åka ändå, vi skulle ju alla till samma ställe. Det regnade i princip hela vägen och om våran tidigare "genväg" var krokig och smal så var det rena rama motorvägen jämfört med den sista leriga grusvägen upp till ranchen. När vi väl kom fram (efter lite problem vid den elektriska grinden) så sprack molnen upp och solen kom fram och visade ett fantastiskt landskap med höga trädklädda berg, djupa dalar och underbara ridvägar. Efter en stund dök de andra tre upp också, de hade stått och väntat på oss i en halvtimme på ett ställe där vi åkt fel (men kommit rätt ändå) och de undrade lite hur vi hade kunnat hinna före dem. Vi skrattade alla åt det och de tekniska missöden som vi haft vid grinden. Det visade sig att koden hamnat utanför det utskriftsbara i vägbeskrivningen men det hade ju löst sig ändå tack vare ranchens ägare Jim som glatt hälsade oss välkomna och bjöd in oss till en magnifik lunch. Gårdens två hundar Hunter (gul labbe) och Molly (prickig obestämbar ras) skällde ut oss men viftade på svansarna och fann snabbt att vi var ganska snälla besökare som klappade och lekte med dem (och bjöd på en och annan baconskiva från frukosten).

17/10
Vi bodde alla i "små" trästugor och vi var de enda gästerna för närvarande. Under de höga Redwoodträden på den lugna gården kändes det som att flyttas tillbaka hundra år i tiden. Det var tyst och avlappnat och våra hästar stog färdigsadlade och leddes fram i tur och ordning av cowboyen Bobby som hade ett förflutet som rodeoryttare. Min lilla fux med stor bred bläs hette Rickie och var någon slags quarter-korsning och ungefär femton år gammal. Han var jättesnäll och lyssnade bra och vi fick rida precis bakom Bobby och Spiderman (eller Levi som B kallade honom). I min rygg gick en stor skäck med min brorsa på ryggen och bakom honom kom Fia med Doc, Erik på Bendji och Marie längst bak på en liten busig arabkorsning. Vi fick rida två gånger varje dag och njuta av fantastiska naturupplevelser, otroligt ren luft och lite busgalopper i uppförsbackarna. Härliga dagar (trots allt regn) och god mat!

20/10
Så bar det av tillbaka mot Encinitas i San Diego igen. Vi övernattade på ett ställe allihop för att sedan möta upp de andra på Moonlight Beach där vi bodde tidiagre.

21/10
Tillbaka i San Diego och en fem timmar lång flygtur till en av Hawaiis öar, Oahu, och staden Honolulu. Resan gick strålande och hotellet var jättefint med riktig havsutsikt från trettionde våningen där vi bodde. Vädret var kanon, varmt och soligt precis som sig bör på semstern! Det blev mycket sol och bad på stranden i härliga vågor och en del shoppning och utflykter. Vi firade också min farbror Perra som skulle fylla femtio år och som egentligen var initiativtagaren till våran släktresa. Vi åt på en jättefin restaurang uppe i ett snurrande torn med milsvid utsikt över ett mörknande Honolulu. En upplevelse svår att beskriva med ord, är bäst på plats (för att använda en sliten slogan från Solvalla)!

25/10
En kort flytur till ett blåsigt Maui och väntande hyrbilar. En timmes bilfärd till ett fantastiskt hotell mitt på stranden med en otroligt lyxig känsla, två pooler, jacuzzi, färska blommor överallt och enormt stort! Vattnet var varmare än på Oahu (om möjligt) och blåsten gjorde att det gick att ligga i solen länge innan man behövde gå ner och doppa sig i de stora vågorna och salta vattnet. Nackdelen med blåsten var att det blev som en blästermaskin när all sand kom farande mot oss inte ont anande turister i solstolarna och jag hade sandkorn överallt när jag skulle gå och lägga mig på kvällen. Ibland kom det riktigt gråa moln och lite regn men det var ytterst lokala skurar då det kunde regna på ena sidan hotellet men inte på den andra och eftersom att det var så varmt gjorde det inte så mycket. Vi firade också Perras riktiga fördelsedag med en god middag på en restaurang som hette någonting med Moose och som serverade jättegoda Lava Flows (en drink med massa jordgubbar).

27/10
Min kusin Jenny fyllde år och vi firade henne med middag på Hard Rock Café på Maui. Har nu avverkat både NY och Maui och måste säga att NY var betydligt bättre ;)

28/10
Hemresan påbörjades med första stoppet i Los Angeles och en natt där. Perras och Anitas hus hade klarat sig undan alla bränder som rasat i södra Californien medans vi var borta, men det var fullt av sotiga fotspår på heltäckningsmattan, vilket måste sägas vara ett ganska billigt pris i jämförelse med vad som kunnat hända. Min kusin Fredrik hade varit där och räddat värdesaker och datorer i samband med evakueringen och deras bil stog på flyplatsen så man kan verkligen säga att de hade tur.

29/10
Flyget var försenat, incheckningen krånglade och säkerhetskontrollen tog lång tid men till sist kom vi på den långa flygresan till London där jag inte sov många timmar och lyckades se både Evan Almighty (ganska rolig) och Live Free, Die Hard (sådär) och en del av Spiderman 3 (tråkig). Maten var hygglig men frukosten var ingen höjdare och humöret var inte på topp, alla ville ju bara hem så fort som möjligt.

30/10
Väl i London, bara något försenade (sent på eftermiddagen, lokal tid) försökte vi alla hinna genom säkerhetkontrollen och med vårat flyg till Arlanda men det verkade helt hopplöst. Trots alla sega asiater före i kön med alla sina datorer och kameror så lyckades vi hinna och hoppades att väskorna gjort lika så, vilket de faktiskt hade när vi landade sent på kvällen på Arlanda, utmattade och hungriga. Vi skulle åka buss till en av de stora långtidsparkeringarna och mer nitisk dumskalle till chaufför får man leta efter. Bussen var långtifrån full och ändå skulle han stuva om vårat baggage från en hylla till en högre upp (vi är inte speciellt långa någon av oss i min familj) och när en stackars tjej som kommit till fel terminal frågade om han skulle stanna vid någon annan terminal (hon pratade engelska) så sa han bara FEM (där vi var) och så åkte han. Lite mer serviceminded skulle man lätt kunna vara... När vi väl kom till parkeringen startade bilen lätt och vi stuvade in alla väskor och gjorde ett stopp på Statoil i Kungens Kurva för att handla frukost på vägen hem. Det blev ganska sent och trots tröttheten så var ju kroppen inställd på att det egentligen var mitt på dagen, mer åt eftermiddagen till så det var lite svårt att somna.

1/11
Gissa vad det gör utanför fönstret? Jo, det regnar. Känns som att detta regnande förföljer mig på något sätt. På ranchen till exempel så tyckte de att det var bra att jag var en regn-ande eftersom de hade haft en så torr sommar, så det var egentligen någonting positivt. Får leva på det :) Annars känns det inte speciellt motiverande att börja jobba på måndag igen. Allt strul som var innan jag åkte och med chefen borta under den här "hemliga" utvärderingen av våra arbetsuppgifter och alla smått kryptiska mail under tiden gör att det känns allt annat än bra att gå tillbaka. Jag vet inte exakt vad jag vill göra istället och jag kommer på mig själv med att alltid utgå ifrån hur det skulle vara egentligen istället för att leva i det som faktiskt är, vilket sätter mig i en ohållbar situation hela tiden. Men det är ju ingen annan än jag själv som skapar den och väljer vilket sätt jag vill se på världen så det är upp till mig att göra förändringar om det inte är som jag vill ha det, eller hur? I vilket fall som helst så vet min nuvarande chef och min gamla chef att jag tänker utnyttja min tidigare utlovade tjänstledighet från och med i vår (februari?) och plugga in de kurser jag kan och förbereda mig för att skriva ett bättre resultat på högskoleprovet och på så vis kanske ha en chans att söka till veterinärhögskolan så småningom. Har tänkt en del på D under semestern också och kommit fram till att jag saknar någon att sakna när jag är borta, inte för att det är han (eller möjligen skulle kunna bli???) utan mer själva idén. Har även kommit fram till att C definitivt är preskriberad i mitt medvetande. Han tycker inte om mig längre och då finns det ingen anledningen för mig att gå och tråna efter något som är en praktisk omöjlighet. För att komma framåt måste jag börja jaga verkliga mål och uppnåliga drömmar (hur osannolika de än ter sig idag), inte spöken från det förflutna.

Det blev en lång blogg och jag hoppas återkomma med bilder från resan så snart min dator, mobiltelefon och min syster kan enas om något publicerbart ;)