Nya tag

Jaha, så var det måndag igen. Faktiskt en bättre måndag än på länge, trots alla fel jag gör. Har upptäckt en ny favorit på Bandit: Paramore. Vet inte riktigt vad man ska jämföra dem med men en blandning av the Donnas, Sahara Hotnights och Avril Lavigne är förmodligen närmast sanningen. Sådär lagom kaxigt, klassigt röj kombinerat med en fantastisk röst och tonårig trotsighet. Passar min personlighet rätt bra :) Det roliga är att för dagen känner jag mig inte ens kaxig och dryg. Jag försöker bara överleva i en värld som blir mindre och mindre för varje dag som går. Ansvarsfull har jag alltid varit, men när man stångat pannan blodig tillräckligt många gånger och bara möts av gnäll och likgiltighet eller får skäll för att man inte försöker tillräckligt eller tar ansvar så känns det ganska meningslöst att fortsätta försöka bana vägen framåt. Givmild, frihetsälskande, envis och före sin tid är ord som ofta används för att beskriva en vattuman, mitt stjärntecken. Inte för att jag är spirituell eller övernaturlig av mig alls men rent logiskt sett stämmer faktiskt stjärntecknen rätt bra med folks personligheter. I alla fall i min närhet. Det kan vara ganska underhållande att läsa horoskop och sedan jämföra med min bild av verkligheten. Skulle nästan kunna påstå att de oftar träffar en 4 eller 5 på en femgradig skala de jag läser om mig själv. Det är sällan så att jag önskar att det var sant (om det inte står något fantastiskt bra förstås ;)) eller att jag på något sätt gör det till min sanning, vilket ofta är fallet, men på något underligt vis passar det ofta in i mitt liv. Skönt att det finns något att tro på när man varken är döpt eller med i kyrkan. Tycker det är rätt jobbigt med religion och allt runt omkring men för den skull ska jag inte klanka på andra som ser det som en del av livet. Det kan säkert ha sina poänger och får det folk att leva ett bättre liv och uppnå sina drömmar, så inte mig emot. Trots det måste jag inför varje bröllop, begravning eller dop ta mig en ordentlig funderare om det verkligen är värt att sätta min fot på ett kyrkgolv eller plocka upp en psalmbok eller rent av en bibel för att smälta in och verka vanlig. Jag gillar inte att vara osann mot mig själv eller andra och därför känns det fel att befinna sig där när jag inte tror. Men har jag blivit bjuden eller är en nära släkting är det förmodligen så att de vill att jag ska vara där och då väger ett ja för att glädja dem mer än mina egna funderingar och principer. Så vuxen är jag trots allt. Men jag kan garantera att om jag någonsin går altargången, ner samtidigt som bröllopsmarschen spelas, så ska det vara en sjutusan till kille som väntar där på att dela resten av sitt liv med mig och som har förhäxat mig med sin kärlek så att jag inte kan skilja på dröm och verklighet. Så snälla du som läser detta, väck mig då för jag har förmodligen inte en aning om vad jag gör!