Höga berg och djupa dalar

Om jag befann mig väldigt nära toppen av berget i helgen så är jag ganska långt ner i dalen för dagen. Humöret är allt annat än bra och viljan att gå till jobbet är obefintlig. Väl på jobbet blir det inte speciellt mycket vettigt gjort, även om jag gör det jag ska. Telefonen är ett plågoris och datorsurret gör mig galen. Alla idiotiska frågor och "snälla" arbetskamrater gör mig knäpp. Mest av allt saknar jag hästarna. De ställer inga dumma frågor. De bryr sig inte om hur du ser ut. De oroar sig inte för framtiden. De bryr sig inte om vad du gör när du inte är hos dem. De bara njuter av livet som det är och gör inte mer än vad de själva vill, oavsett vilka krav vi ställer på dem. Men med människan är det en annan sak... Det värsta är att jag förmodligen skulle vantrivas lika mycket om jag hade semester. Det är helt enkelt mitt huvud det är fel på. Alldeles för många tankar om och kring och varför. Alldeles för många måsten som egentligen inte är det annat än när jag gör dem till det. En förkylning som ligger och lurar som gör att jag inte vågar träna. Har ingen riktig matlust och är knappt ens sugen på godis. Så illa är det. Men det brukar gå över, förr eller senare. Det var det där med att möta världen på ett annat sätt. Jag försöker ändra på mig. Allt det som uppfattas som avvikande och surigt. Nu kommer baksidan. Det är inte jag. Det är inte sån jag är. Spelar ingen roll hur mycket jag än försöker så är jag alltid tvåa. Räcker bara nästan till, men inte riktigt. Har inte kvalitéer att vara på topp och inte tillräckligt dum för att vara på botten. Och så alla dessa tankar, frågor och slutsatser. Hela tiden. Är inte tillräckligt smal för att kallas liten, är inte tillräckligt tjock för att kallas stor. Är inte vacker och tilldragande men inte heller tillräckligt ful för att vara frånstötande. Är med och vaken men ändå inte en del av sammanhanget. Alltid den som bara nästan är. Hittar aldrig riktigt hem. Visst låter det deprimerande, det är det också, men jag kan hantera det på ett helt annat sätt numera. Jag behöver inte tänka att världen vore bättre om jag inte fanns (även om det händer). Mitt lilla liv har inte den påverkan på omvärlden. Att förringa sin egen betydelse istället för att hävda sin rätt, men likväl ha insikt och kunskap om den lilla betydelse som finns. Alla människor har ett värde. Det är bara det att jag inte vet vad mitt värde är. Det spelar ingen större roll vad folk säger om mig bakom min rygg, jag vet var jag står och är rak och ärlig (mig själv) i alla lägen. Jag vet mina svagheter och fördelar men har svårt att uppskatta dem. Lika lite som jag har svårt att uppskatta andra människor till hundra procent. Någonstans stämmer det inte i min värld och det är inte förrän det gör det som jag kan slappna av. Den enda som kan få det att stämma är jag själv och om det är finjusteringar eller stora omstruktureringar som behövs för att nå dit kan bara tiden utvisa. Fram tills dess fortsätter jag att skriva, det och träning är det enda som hjälper :)