Tiden går

Tiden går alldeles för fort! Var det verkligen ett år sedan jag fyllde år förra gången? Talessättet är ju att tiden går fort när man han roligt, vilket måste betyda att jag rent utsagt har skitkul jämt! Så enkelt är det inte riktigt men duger bra som illustration. Hade en väldigt bra kväll igår med trevligt sällskap och ätbar mat (kocken till trots, dvs undertecknad) och användbara presenter :) Tack alla vänner för att ni bryr er! Det betyder extra mycket just nu när livet inte riktigt fungerar optimalt. Vad som inte riktigt fungerar är egentligen hela upplägget, varje moment konkurrerar och jag vill inte välja bort något. Det gör att jag som person försvinner i kalkyleringen och bara blir en stressad skugga ständigt på språng utan varken mening eller mål (för att citera Lisa Nilsson). Idag gav jag mig själv ledigt som present för att försöka fundera och värdera vad som egentligen behöver förändras för att orka gå vidare, men det enda jag kommit fram till så här långt är att jag har huvudvärk och ont i ryggen. Fysiskt smärta trumfar alltså mental kapacitet - nyttig lärdom?!? Egentligen behöver jag inte fatta några avgörande beslut än och kanske ger det sig med tiden ändå om jag bara prioriterar lite annorlunda för stunden. Studier först, sen allt annat inkl hälsa, självmedvetenhet och reflektion. Återigen har etablissemanget segrat över en mainstream individualist som jag själv. Finns nog ingen bättre beskrivning. Måste sluta vilja så mycket och börja inse mina begränsningar trots att det går emot hela min personliga filosofi. Utan drömmar, vad finns det kvar att leva för? Jag säger sällan rent ut vad jag har för planer för jag vet att det aldrig blir som man tänkt ändå. Men det hindrar mig inte från att sätta upp mål och strukturera tillvaron i huvudet. Jag har också drömmar och önskningar och jag skulle förmodligen låta ännu drygare och verka mer otillräcklig om jag sa allt rent ut än vad jag redan är idag. Man kan planera allt och spendera en massa tid på att fundera varför det inte blev som man tänkt, sura lite och börja om. Eller så kan man låtsas att allt som sker blir precis som man tänkt fast det egentligen inte blev det - antingen på grund av att man inte tänkt alls, eller för att spela cool och låtsas äga hela världen - ha kontroll. Allt återkommer till det ordet; kontroll. Något jag hade när världen var min uppfattning och jag stog utanför helt. Men det är över tio år sedan och jag vill inte gå tillbaka dit alls. Den andra vägen är fortfarande en pågående process som gör ondare för varje dag men ökar medvetandegraden på gott och ont. Den ger själ och tar hjärta. Men den ger också minnen och upplevelser för livet. Skapar känslor och relationer. Får tiden att gå. Essentiellt, inte sant? Jag är en komplex figur i enkel förpackning, utan krusiduller och brutalt ärlig. Kan inget annat, vet inget annat och kan inte stå för något annat. Men man måste inte berätta allt för att vara ärlig, så länge man inte ljuger. Om någon frågar är det klart jag svarar, men svaret kanske inte är vad frågeställaren tänkt sig och om den personen sedan tror att jag menar något som jag inte sagt (och det är min avsikt med det hela) så får det stå för dem. Tror att jag innerst inne fortfarande är en tonårsrebell som borde veta bättre men som ändå inte riktigt kan förlika sig med sitt vuxna jag. Det som förväntas synas på visitkortet, vänstra ringfingret och en putande mage. Då har man gjort "rätt" och är "normal" om man är tjej (och helst 25 år gammal). Jag kommer från en familj där det aldrig går att göra någonting enkelt för sig, för då är det inte värt något. En viss sanning finns när det gäller genvägar till framgång men faran ligger i att allt tar för långtid och riskerar att aldrig bli riktigt klart. Känner mig ungefär där. Inte riktigt klar och helt utan framgång. Det är här drömmarna och tankarna hjälper, själen och hjärtat, relationerna och tålamodet; den som väntar på något gott väntar aldrig för länge ;)

Statusuppdatering

Hänt sen sist: Halestorm är fortfarande bäst! Fölis är klar för start (efter nyår)! Dino är sjuk :( Idol är hemma igen :) Tor har flyttat :( Fabian ska bli pappa :) Jag är ganska korkad! Sådär, kort och koncist. Mitt liv i ett nötskal, eller inte. Varför måste allt vara så komplicerat jämt? Varför ska allt behövas stötas och blötas, diskuteras, malas, funderas, fastna i hjärnan, lämna kemiska spår och göra livet så svårt? Jag är medveten om att jag har lätt att sjunka i mina egna ögon, men när jag inte ens bryr mig känns det lite konstigt. Hela mitt liv har jag varit driven, målmedveten och envis. Nu känner jag mig mest avslagen, avtrubbad och ganska less. Det enda som verkligen tycks fungera är min tvivelaktiga karriär som travtränare/kusk och stalljobb. Allt annat är bara måsten. Känner mig ganska isolerad när jag inte är i skolan, känner mig frånvarande när jag är där. Lite lätt splittrad. Mina studieambitioner är obefintliga och hur mycket jag än försöker tänka positivt så hjälper det mig inte alls i själva studerandet, jag får samma usla resultat ändå. En kombination av bristande intresse, tid och störande faktorer (både fysiska, psykiska och ekonomiska) gör inte det hela lättare. När jag inte ens kan vara rak och ärlig här, så känner jag mig som en komplett främling. Var har min drivkraft tagit vägen? När blev jag såhär korkad? Är det åldersrelaterat? Hur förändrar jag det? Det är som vanligt de där j-a molekylerna som ställer till allt! Men utan dem inget liv, så jag ska väl egentligen vara tacksam. Jag lever ju trots allt. De händer en del bra saker som jag nämnde ovan. Varför väger de lättare än de dåliga sakerna? Varför lämnar de svagare spår i sinnet? Varierar det hos olika individer eller är det ett gemensamt drag för hela mänskligheten? Ja, depression är en sak, vinterdepression en benämning, men varför är det lättare att vara negativ än positiv? Det lär finnas ett konstant antal protoner och elektroner enligt fysikens lagar som tar ut varandra laddningsmässigt, så det borde inte vara någon skillnad. Men det är det. Lite optimism tack!

Nya favoriter

Jag har hittat ett nytt favoritband: Halestorm. Så förbaskat bra så att det inte är sant! Snacka om röstresurser, fullt ös och kaxiga texter. Lite Paramore och Evanescence men bättre :-) Hörde dem tidigare i år på Bandit och även i veckan på samma utomordentliga radiokanal. De spelade live i studion, tidigt på morgonen och lät det till trots helt fantastiskt. Fixade deras självbetitlade debutalbum och alla låtar är riktigt bra med några speciella guldkorn som "It's not you", "I get off", "Bet U wish U had me back", "Innocence" och min absoluta favorit "Familiar taste of poison". Även intervjun med Slash på samma radiokanal tidigare under månaden var en riktig höjdare där BM spelade en av låtarna från hans senaste album med Fergie (av alla människor) på sång. Jag vet att hon kan sjunga men hade ingen aning om att hon var rocksångerska i botten. Men det är tydligen mer lukrativt att sjunga hit-pop än rock så karriärvägen har väl inte förrän nu lyckats nå hennes riktiga rötter, när pengarna inte betyder så mycket. Jäkligt bra är låten "Beautiful dangerous" i vilket fall som helst! Sen kan jag inte undgå att nämna Stockholmsduon Johnossi som levererar vemodslåtar i klass med Weeping Willows i sina bästa stunder. "Dead end" är bara en i raden av alla hitlåtar från deras sida. Som ett bevis för min något svårkategoriserade musiksmak vill jag även nämna Eminem och Rhianna i låten "Love the way you lie" där både låten och videon känns klockrena. Som omväxling när det gäller Rhianna där det sällan klickar mellan låt och visuellt intryck. Ta till exempel "Te amo" som skulle kunna göras hur bra som helst videomässigt men där allt bara handlar om sex (som vanligt). Låten i sig gillar jag annars skarpt. Måste säga att Shakira, Rhianna och co verkligen sjunker i mina ögon när de bara måste åla sig på MTV och Vh1 hela tiden när de i själva verket är bra artister i grund och botten. Därför är det så befriande med stationer som Bandit som verkligen spelar vad de vill och lyfter fram artister som följer sin egen väg och musik som spelas på riktiga instrument och inte bara framkallas av datorer med förprogrammerade robotar vid tangentborden. Jag gillar den känsla som musiken förmedlar och om sen texten är genomtänkt och bidrar med en extra dimension så brukar det mesta bli genialiskt i mina ögon. En viss igenkänningsfaktor är väl också ett plus, även om det sällan gäller strikt bokstavligt. Sen har jag upptäckt, eller snarare vetat omedvetet länge, att gitarrerna är det som gör musiken intressant för mina öron. Det och trummorna/takten, sedan sången och texterna i den ordningen. Ungefär som att beskriva vad jag tittar på hos en kille. Gitarren är det individualistiska som ger kemin och uttrycket - det första jag faller för. Trummorna och takten det inre som driver det hela framåt och behåller närvaron - det andra jag faller för. Sången som ger karaktären och förmedlar det texterna vill uttrycka - det tredje jag faller för. Och sist men inte minst texterna som ger orginalitet och visar på en inre tankeverksamhet - det fjärde som får mig på fall. Finns helheten där är jag såld. Synd bara att det finns så många fantastiska låtar och så få killar längs min väg i livet ;-)