Skoldax igen - sen då?

Första skoldagen igen efter sommaruppehållet. Två timmar fysik B tre gånger i veckan, matte D på distans, kemi B många timmar en gång i veckan, biologi B på distans och naturkunskap B en stund två gånger i veckan fram till den 19 december. Sen då? Vill ju inte tillbaka till mitt "riktiga" jobb och stalljobbserbjudandena haglar. Det är ju det jag är utbildad för och förmodligen kan bäst just nu.

Hos CN kommer det alltid finnas jobb, men han är lite lat och en dålig arbetsledare och den övriga personalen är tråkig, men det är nära (nästan cykelavstånd) och betydligt bättre för mig än att jobba på kontor. Men orkar jag det? Lönen är enligt avtal men det blir många och långa timmar runt landets travbanor som man aldrig kommer att få ersättning för. Men i gengäld kanske jag kan få köra och rida några lopp och jag vill ju egentligen inget hellre. Dessutom kan jag träna mina hästar och fixa spån och hö via stallet så det är ju klara fördelar.

Det andra jobbet är hos C. Det ligger längre bort men atmosfären är en annan. Där finns en plan, ett syfte med allt och är ordentlig ordning. Lönen är förmodligen mindre, arbetet lite mindre jobbigt och utvecklingsmöjligheterna noll. Men uppskattningen är desto större även om den inte alltid är uttalad. Hästarna är snällare att ha med och göra och personalen roligare och inte lika utarbetade och det finns ett annat liv utanför stallet. Det finns inte rum för det i ett travstall.

När jag skriver dessa rader så står det ganska klart att huvudet väljer det första alternativet och hjärtat det andra. Den välkända inre konflikten och som vanligt i mitt fall kommer väl huvudet få bestämma. Jag har tre månaders uppsägningstid och om jag vill börja på ett nytt jobb direkt efter årsskiftet så är 30 september som gäller för min uppsägning. Det ger mig lite mer tid att fundera och kanske hitta något annat. För som så ofta brukar det vara så att det tredje alternativet är bättre än de två som man endast tycks ha att välja mellan just nu.

Nu till något roligare :) Brölloppet var fantastiskt! Det var lika självklart som deras relation och sammanfattades bäst av brudens halvbror som i sitt tal vid middagen sa bättre sent än aldrig som slutreplik. Kunde inte sagt det bättre själv. Jag var yngst där. Just där och just då kände jag både av åldersskillnaden och saknaden av en bättre halva. Det var inte så att jag var bitter eller på dåligt humör eller någon som sa något eller att det var tråkigt (jag hade verkligen kul hela kvällen) utan det var bara en känsla av att inte riktigt ha vuxit upp än. Men sen dricker jag inte kaffe heller ;) Jag drack inga mängder utan bara några flaskor öl (vin är för vuxna) och senare bara läsk och vatten. Dansade gjorde jag ändå till det inhyrda kompisbandet, trots en urtråkig spellista. Det blev lite drag i pausen när jag var framme och micklade med datorn och drog igång med några riktiga partyklassiker i E-K:s smak men det var ganska kortvarigt.

Sen satt C och jag och pratade en lång stund och jag fick i alla fall veta hur jag var att ha som anställd (på riktigt). Min brist kunde jag inte ens rå för och det var vi överrens om, men den går att rätta till om jag skulle välja/bli erbjuden alternativ två. Det var jag som mer eller mindre erbjöd mig alternativ två då det hänt lite saker som gjort att C behöver en ny antälld och det verkade som att hon faktiskt skulle vilja det. Det var att plantera ett litet frö och lägga ut en räddningsplanka kan man säga. Sen pratade jag massor med S som hade druckit lite för många drinkar och beklagade sig över att hon aldrig skulle bli gift trots två barn och stadigt förhållande. Anade en viss bitterhet där... Bröllop verkar ha en tendes att göra folk väldigt känslosamma och även om jag känner den ena parten väldigt väl i detta fall så hade jag inga direkta känslor annat än säkerhet. Deras förhållande känns säkert. Det känns inte som att fölora någon, eller som att hon förlorat något och eftersom jag själv inte har några planer på att gifta mig så var det mer som ett konstaterande. Ett vackert och roligt konstaterande. Önskar dem all lycka och välgång!

Sen måste jag berätta om några episoder ur mitt tidigare liv som jag funderat en del över och som väcktes till liv idag igen. En gammal klasskompis till mig från högstadiet (som idag är ute ur garderoben, inget jag visste då) sa en gång, helt utan anledning när vi satt allihopa i vårat lilla dåvarande tjejgäng, att jag hade väldigt vackra blå ögon. I nästan samma andetag sa hon också att statistiskt sett skulle två av oss sju vara lesbiska (hon lär ju ha vetat redan då att hon själv var det). Det var inget som jag ens funderade på då, men när jag sedan höll en föreläsning i dalarna för något år sedan så fick jag frågan om jag hade färgade linser för att jag hade så vackert blå ögon. Det var också från en tjej som jag misstänker inte är straight, men det är bara en misstanke och inget bekräftat. Jag sa bara tack och att jag inte riktigt var så fåfäng. Och så idag när vi hade rast från fysiken så var det en tjej som började ställa en massa frågor och sedan helt utan förvarning bara sa att mina ögon var så fantastiskt vackert blå och att det bara var för att titta in i dem som hon pratade med mig...

Hrrm. Det är okej och väldigt smickrande att få såna kommentarer, men jag skulle verkligen uppskatta dem mer om de kom från killar... Det finns väl en och annan grabb som tittat djupt in i dem utan att kommentera dem med ord. Men det jag funderar mest över är inte om jag skulle vara lagd åt något annat håll än de flesta (det är jag väldigt säker på att jag inte är) utan om det bara är tjejer som lägger märket till mina ögon och bara de som skulle vilja ta chansen som vågar kommentera dem. Ja, jag är inte helt naiv, jag vet att killar har andra referensramar i första hand och det finns inte så mycket att skryta med hos mig, men ändå. Kan väl bara konstatera att jag fått tillbaka min blick i alla fall och den går hand i hand med självförtroendet så det känns bra att vara sig själv igen efter alla år av ihållande formsvacka. Det kanske finns tro hopp och kärlek för en förlorad själ som jag ändå :)

Normala människor

Vad gör normala människor utanför arbetstid? Hur får de tiden att gå, de som inte håller på med hästar alltså? Det har ösregnat i tre dar nu så jag har lagt det här med hästträning och kaninhoppning åt sidan för tillfället men vad gör man istället med den tiden? Sover? Äter? Grubblar? Lyssnar på musik? Softar i soffan framför tv'n? Är det så livet ska se ut egentligen? Är det därför alla andra normala människor lever sina liv på Internet? För att fördriva tiden? Är det därför man måste vara två, för att gå varandra på nerverna? Är kärnfamiljen en naturlag hämtad från tristess och inte en naturlig norm som alla förväntas följa, egentligen? Något som är så svårt att nå och värt så mycket att ångesten överskuggar den riktiga prestationen och låter människor nöja sig med mycket mindre än de är värda, egentligen. Eller är det nuet som är det viktiga? Det enda verkliga, här och nu. Det enda som räknas, egentligen. Känslan i ögonblicket, njutningen av tidens möjligheter, framtiden så långt bort och helt utan nostalgi. Att bara kunna leva här och nu och använda alla sina sinnen för att ta in världen utan yttre påverkan. Det vi aldrig har tid med...

Om ovanstående rader är skrivna ur frustration, längtan eller likgiltighet vet jag faktiskt inte ens själv. Min obefintliga möjlighet att någonsin klassas som normal har jag givit upp för länge sedan för vem är egentligen normal? Tänk om jag kunde ta vara på de här ögonblicken och förvalta dem bättre. Leva mer i varje sekund och inte hela tiden vara före min tid. Förmodligen finns det inte så stor plats i den normala tiden för mig. Det är därför jag hela tiden måste framåt. Alltid ha något annat för att hålla tristessen borta liksom rädslan för det normala och gråtrista. Skillnaden mellan att leva ut sin passion och galenskap är hårfin. Förmodligen balanserar jag på kanten utan att hitta den rätta balansen och alldeles för driven för att välja vilket ben jag ska stå på.

En del av livet har jag fattat beslut om och det är yrkeslivet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad som krävs för att nå dit och jag vet att jag kan. Jag vet också att jag måste offra delar av mitt nuvarande liv (läs avsaknaden av liv) i än större utsträckning än vad jag redan gör idag. Det var här det där med balans kom in, val och icke val. Kroppen och hjärnan orkar inte hur mycket som helst, inte hjärtat heller för den delen. Frågan är bara om man ska börja med att bygga en ram runt pusslet och sedan lägga bit för bit tills bilden framträder eller om man på måfå bara ska lägga närmaste pusselbit till nästa och försöka tills någon passar och allt ger sig själv? Eller är det så att ramen runt pusslet redan är fastställd (allas öden) och att det bara finns ett visst antal pusselbitar som man kan länka samman i en mer eller mindre förutbestämd ordning? Banka på dem med hammare fungerar i alla fall inte (för den som är lika otålig som jag)...

Det var länge sen jag hade tid att grubbla på andra saker än praktiska ting och upplägg och det känns nästan som att vara tonåring igen (utan det dåliga självförtroendet och med en betydande självinsikt och viss distans). Till viss del är det befriande men det kommer också med ett större ansvar och en större medvetenhet som man får växa med eller duka under, det är bara att välja. Där har jag också gjort ett val och det som inte dödar det härdar, inget som är värt något är enkelt och det är bara att gilla läget. Floskler eller inte men det är det som får mig att överleva och mer kan man väl inte begära, egentligen?

The devil's beat

The devil's beat är titeln på Sandi Thoms nya låt som syrran skickade mig på mailen igår. Den är toppenbra! Hon har en ruggig känsla för texter (Sandi alltså) och en härlig glädje i framförandet så att allt hon framför blir så enkelt och självklart, man blir glad :) Fick även en låt med McFly (min syrras stora hangup) som heter "Corrupted" som också är riktigt bra. Dessutom har de efter mer än ett halvår börjat spela "The dread" med Takida på radion så jag var tvungen att gå in och ändra lite på "bäst just nu -listan". Den är verklgen grymt bra! "Hammerhead" med the Offspring har växt alla mornar jag varit uppe och tränat och allt kännts tungt och tråkigt, så har den livat upp och gjort att jag orkat ändå. En utmärkt träningslåt!

Som vanligt har jag väldigt blandad musiksmak men de har alla en sak gemensamt och det är "riktig" musik med bra texter. Det är inte techno och konstgjort utan oftast riktiga instrument och folk som faktiskt kan sjunga (till skillnad mot Håkan Hellström m.fl.) och inte låter som om de skall spy (InFlames...) vilken sekund som helst. Detta till trots är jag en stor 80-talsfantast (då syntar och trummaskiner verkligen slog igenom) men kanske är det förlåtet då rösten faktiskt hade större betydelse än utseendet och bh-storleken... (Älskar Shakiras text i "Whenever, wherever" )

När vi ändå är inne på musikspåret så måste jag säga att Celine Dion i all ära i "My heart will go on" och en mängd andra bra låtar som gör hennes fantastiska röst rättvisa, men snacka om att förstöra klassiker när hon ger sig på AC/DC:s ”You shook me all night long” och Hearts gamla underbara "Alone"! Den har visserligen ett gäng svenska "tonåringar" med mer eller mindre framgång redan gjort sina egna versioner av men ingen kan mäta sig med originalet i mitt tycke. En radiopratare i min ålder kallade den till och med Anders Johanssons nya låt och jag vet inte riktigt om jag håller med om att kalla den för "ny".

Som den uppmärksamme redan listat ut så är jag på ett konstigt humör. Det mesta är bra, jag borde egentligen vara glad som mår bra och har hälsan med mig, men ändå är där ett sting av undertryckt aggression och ilska över något obestämbart som bubblar upp till ytan så fort jag befinner mig på jobbet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och det stavas inte någon enskild person direkt (i stort sett alla går mig på nerverna jämt) men jag har verkligen fel inställning så fort jag kommer hit (om någon undrar så har jag lunch). Normalt brukar jag kunna sätta fingret på exakt vad det är som felar men den allmänna sinnesstämningen som råder på det här bygget gör mig bara hatisk utan orsak och det är jobbigt eftersom jag inte vill vara sådan. Jag är ju ingen tonåring längre, eller?!? Det känns nästan som det. Jag hade min 40-årskris när jag var 21 så det här måste vara pensionångest eller nåt...

Bytte framskor på Gullan igår så nu springer hon som ett skållat troll! Körde Alex i söndags och såg verkligen fram emot det, men nu efter förstår jag varför jag skall sälja. Han är hopplöst rädd för allt och springer som en full metmask på vägen. Aktionsmässigt är han jättefin och skulle säkert kunna springa riktigt fort om han får på sig helstängt, kusken en pisk och befinner sig på en travbana. Men nu körde jag med öppet, bomull i öronen och utan spö hemma så jag får väl skylla mig själv. Han är som han alltid varit men jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt var och det var väl på så vis en positiv insikt som gör hela affären lite lättare. Förhoppningsvis flyttar han till en familj i Bollnäs (varför bär alla vägar dit?) nästa vecka och då har jag ett problem mindre. Håller tummarna för att de faktiskt köper honom också så jag får lite pengar ;)