Årskrönika 2007

Jaha, så var det dags att sammanfatta det gångna året. Vad har egentligen hänt i livet? Inte mycket om jag ska vara lika ärlig som vanligt. Men jag har hållit mitt hemliga nyårslöfte och jag tänker avge detsamma för 2008. Kanske till och med lägga till små delmål för att se att planen följs. Årets bästa musikupplevelse var i alla fall utan tvekan Within Temptaion-konserten som jag fick biljetter till i födelsedagspresent! Sunrise Avenue var inte så dåliga de heller men resten av konsertbesöken är lätta att glömma. Hann med att gå på Grönan inte mindre än fem gånger under året vilket måste vara någon sorts rekord för min del. Har inte varit där på närmare tio år före den gångna sommaren... Dejtandet har väl gått sisådär men det känns ändå som att jag är ganska säker och medveten om vad det är jag verkligen letar efter så dyker han bara upp så ska jag nog se till att det blir som jag vill :) Jag lånade ut Alex på obestämd framtid och erbjöd även hans nya familj att köpa honom till ett "rimligt" pris (mer än vad min bil är värd i alla fall). Det tror jag inte att det var många som trodde att jag någonsin skulle göra. Nu är han inte såld heller men den som lever får se. Nallepigan lyckades jag inte riktigt med målsättningen att komma till start med eftersom hon fick en skada i frambenet, men nästa år blir hon förhoppningsvis en stolt mamma till en Voje Pingla eller en Nalle Faks med Voje Faks (e. Järvsöfaks) som pappa. Det duger det med ;) Kaninfronten har faktiskt gått riktigt bra även om det inte har blivit några märkvärdiga placeringar i de större sammanhangen. Tyvärr fick jag ta farväl av Indira, Jimi, Sonja och Zue under sista delen av året. Jag vet att de alla hade det bra under sin tid hos mig även om det bara var ett par veckor för en och nästan tio år för en annan. Så även om tårarna kommer ibland av sorg och saknad så känns det ändå som att jag gjort vad jag kunnat för dem. Det är en liten tröst efter novembersorgen. Under året har jag haft förmånen att besöka allt från Piteå i norr till Malmö i söder och dessutom hunnit med London, New York, Los Angeles, San Fransisco, Honolulu och inte minst den fantastiska ön Maui i resväg. Isad stadsgata med 28 minusgrader och broddade hästskor till 28-gradigt vatten med sol, vind, sand och vajande palmer, välj själv vad som är att föredra ;) Jobbet har väl gått sämre än någonsin även om jag ändå på något konstigt vis får saker och ting uträttat som jag ska. Min trovärdighet som person har kanske till och med ökat (delvis tack vare nyårslöftet) trots min självupplevda ineffektivitet. Trafiken till och från jobbet har varit den värsta under de fyra år som jag har pendlat och det ser inte ut att ljusna till imorgon heller. Det fanns bara ett beslut att fatta, ta reda på vad jag verkligen vill och göra det. Sagt och gjort, jag bestämde mig för den kanske redan uppenbara vägen, att plugga in mina saknade gymnasieämnen för att kunna söka vidare till veterinärhögskolan så småningom. Så 2008, här kommer en nollåtta (som inte är riktigt hundra, som mina norrländska vänner brukar säga) som tänker ta för sig av vad livet har att erbjuda och som inte tänker be om ursäkt för sin lokalpatriotism längre, för nästa år är stockholmarnas alldeles egna år!

Tisdagskolera - hopp och förtvivlan

Det är ett bra val att låta bli att skriva på måndagar för då hade min blogg enbart varit fylld med konstiga tecken ur wingdings-serien. Måndagar är verkligen pest! Tisdagar är visserligen kolera men det känns ändå bättre av någon anledning. Vägen till jobbet blir värre och värre för varje vecka verkar det som och det är tur att det inte är så långt kvar nu innan mitt nya allvar börjar. Jag har fortfarande inte fått något antagningsbesked, men det börjar ju inte förrän om en månad så vad kan man egentligen förvänta sig? Kors i taket är dock att sjukhuset äntligen har hört av sig och nu blir förhoppningsvis operationen av min arm av i januari eller senare nästa år. Har jag tur slipper jag sjukskrivning helt och kan jobba på som vanligt. Det vore toppen! Nästa år blir spännande på många sätt då kaninerna äntligen börjar visa framfötterna på riktigt och ett par nyförvärv står och knackar på dörren. Indus blev elit i helgen även i krokbana, han vann första klassen och utklassade konkurrenterna och placerade sig även i andra och gick nolla i båda finalerna. Det var riktigt bra gjort på de svåra banorna! Carrie tog även sista pinnen i längd då hon kom trea så nu är hon också klar för SM precis som Indus. Anemone blev medelklassad i och med sin fjärdeplats och Bruno visade äntligen lite klass när han tog sin första pinne så här långt i karriären. Det kändes rätt bra med placeringar i alla klasser som jag ställde upp i även om en del av kaninerna lämnade lite övrigt att önska. Men Annelie har som vanligt rätt att det är vi förare som gör fel när det går dåligt och så även i detta fall. Men det är ju bra när man får feedback på det man faktiskt gör fel så att man kan bli bättre och det är ju inga nya saker direkt som hon påpekade för mig. Leva i nuet är jag som bekant väldigt dålig på, jag gillar att ligga steget före och att ta till mig kritik (även konstruktiv sådan) utan att bli sur är inte heller min starka sida. Men eftersom jag är medveten är nästa sak att acceptera, ta lärdom och gå vidare som en bättre människa och klarar jag det plockar jag många vuxenpoäng. Kanske det rent av kan speglas i kommande resultat på banan med lite flyt och mycket jobb :)
I helgen som kommer ska jag börja rida grannens dyra hopphäst, hur det nu ska gå... Jag hade aldrig några tvivel om nordisen när hon kom. Hon är lagom stor och behändig och även om hon kan springa okontrollerat ibland så vet jag att hon inte bockar av mig eller kastar sig ner i diket eller hittar på något annat dumt. Henne litar jag på till fullo. Men stora, känsliga, knäppa och dyra halvblod är inte riktigt min grej. Men det är som vanligt när man är lite feg, bit ihop, visa inte för någon vad du känner och övertala dig själv att allt kommer att gå bra så gör det oftast det. Så visst kommer jag fixa det! Sen funderar jag på ett erbjudande som jag fått om att leasa ett tvåårigt nordissto som kan börja starta nästa år. Det skulle vara perfekt att ha att pyssla med nu när man ska slippa sitta i bilköer halva arbetsdagen och vara irriterad och istället kunna vara hemma i friska luften och ljuset och träna häst som jag älskar och verkligen innerligt saknar för dagen. Har man lite tur kanske hon kan springa in några kronor också så att verksamheten kanske inte bara går på minus, det skulle pappa gilla.

Life goes on

Det där med att gå på kurs kanske inte är så tokigt när allt kommer omkring. Lärde mig faktiskt en hel del användbara saker och inte minst en funktion som inte ens pappa kunde (vilket inte händer speciellt ofta, att jag kan mer om data alltså). Det levde jag gott på ett helt dygn :)
Förkylningen och käkvärken verkar ha givit med sig tillfälligt och även Jimis död tycks ha börjat sjunka undan. Var och tävlade i helgen och det gick faktiskt ganska bra! Elli lånade ut fem av sina kaniner till mig och de gick jättebra allihop. Karma blev elit i rakbana och kom femma i cupen, Svante hade bara en enda korrigering (!) i eliten även om han fick sju fel så var det ett klart framsteg, HD gick på ett fel totalt men fick ingen placering i lättklassen, Sid kom tvåa i medelsvåren på totalt ett fel och Ola hade visserligen fem fel i lätt ny men det var hans andra start i livet så var det ett helt godkänt resultat. Av mina gick Indus bäst. Tyvärr kom han inte till final i eliten (ett fel för mycket) men sen kom han tvåa i krokig svår, Idol kom trea (en pinne kvar till elit) och även fyra i rak svår och totalt tvåa i cupen! Dino hoppade bra men blev osäker och utan framåtbjudning i eliten så där måste jag bättra mig, Enya ville inte vara med alls, inte Östen heller, Caramell hoppade bra men är för gammal (får bli veteran nu), Anemone var okoncentrerad och blev rädd för något och fick tre fel i lättklassen, Ila gick bra i lätt ny på tre fel och Bruno var ännu bättre på bara två fel. Första gången som han var bäst av syskonen :P Lite roligt att alla tre kullsyskon var med i samma klass och gjorde samma fel på trippelbarren med vattengraven under. De hoppade studs mellan bommarna och blev väldigt blöta alla tre. Gissa om domarna skrattade?!? Nu till helgen ska jag upp till Sandviken och hälsa på A och tävla på söndag. Får se om vi hittar något intressant att spana på på fredag kväll...
Läste en halvbra/dålig bok "Mias hemlighet" som är en fortsättning på Liza Marklunds "Gömda" och "Asyl". Boken är bra för historien som den berättar men har ett dåligt och osammanhängande språk om man jämför med Liza Marklund. Det kanske är orättvist att jämföra en vanlig dödlig "Mia" med strulig bakgrund och en begåvad författare som Liza men boken är knappast läsvärd ur annat än nyfikenhetssynpunkt. Jag tycker inte att den är någon sorts manifest mot kvinnovåld, mer en beskyllning på hur svenskt samhälle fungerar (eller snarare inte fungerar) i frågan och hur fantastiskt bra USA är i jämförelse. Med det kanske är poängen? Eller så är det en saga som bara måste ha ett lyckligt slut, har inte riktigt bestämt mig än. På något sätt går den emot min syn på varje enskild individs rätt till sitt eget öde. Jag tror att man skapar förutsättningar för det som händer själv. Visst har omgivningen en viss bestydelse, men inte en avgörande roll, ödet har du i din hand med dina val. Jag vägrar förlika mig med ordet offer. Man kan vara ett offer, men bara en gång i varje sammanhang och det är ditt personliga ansvar att reda ut. Inte statens, myndigheternas eller någon annans. Bara ditt eget om livet ska kunna gå vidare. I viss mån gör ju "Mia" det hon kan på egen hand och visst håller jag med om att det svenska samhället inte gör speciellt många rätt, men ändå kan jag inte låta bli att betrakta karaktären som ett sent uppvaknat offer som hela tiden måste undanhålla sanningen och dra till med vita lögner. Varje gång man måste rädda på mållinjen blir insatsen så mycket mer krävande istället för att ta motgången och jobba lite extra från början för att få det lättare sen. Men det är mitt sätt att se på det.