Sorgligt

Igår hände något tråkigt. Lilla Jimi som jag hämtade för ungefär två veckor sedan dog på kvällen. Så sent som i söndags morse filmade jag honom och hans syster med mobilen när de satt och åt frukost. På kvällen åt han morot men igår morse märkte jag att allt inte stog rätt till. Han var då lite hängig men knaprade i sig lite hö och var inte uttorkad. När jag kom hem igår så var han jättedålig och trots tvångsmatning med min specialare (mosad bana, druvsocker och lite vatten) samt Critical Care så hjälpte inget. Tänk att man kan bli så ledsen för en liten kanin som man bara känt i tre månader...

R.I.P
Vintervikens Jimi Hendrix 070819-071126

Imorgon kommer det också att vara sorgens dag... Först ska jag till tandläkaren (vilket brukar vara mest sorgligt för min plånbok) och sen på eftermiddagen till veterinären och ta bort Sonja och Zue. Sonja ser dåligt och är antingen dement eller har någon annan psykisk störning (kan ha med synen att göra) och känner vissa dagar inte igen en och blir livrädd när man ska ge henne mat eller fylla på vatten. Hon är visserligen bara fem år (fyller sex i maj) men det är inget bra liv jag kan erbjuda henne. Hon har inte haft det så lätt tidigare heller och ska inte behöva utsättas för fler tråkigheter, så imorgon sätter jag punkt. Zue är pigg och glad, äter som hon ska men låter som om hon hade lunginflammation när hon sover djupt. Dessutom har det gått från ett lätt pipande ljud till riktiga "snarkningar" den senaste veckan och förmodligen har hon en tumör i magtrakten som trycker på luftvägarna/lungorna när hon lägger sig ner och slappnar av. Hon fyller åtta år i april och är ingen ungdom, men det är ändå inget lätt beslut att ta när man tycker om dem så mycket. Jag vet att de har haft ett bra liv hos mig under alla dessa år och hellre att de får sluta sina dagar innan de börjar må riktigt dåligt. Kaniner är bytesdjur som döljer alla symptom in i det sista och är därför otroligt svåra att läsa av när det verkligen är sjuka så jag får gå på det lilla jag kan och vet som känner dem bäst. Men som sagt, det gör inte beslutet mindre svårt för det.
D har varken med sorg eller insomnande att göra utan kan väl mer beskrivas som en ryggsäck utan packning i min värld. Men lik förbannat går jag och bär på den... Det blev inte som jag tänkt mig i fredags då vi (han) pratade om en massa andra saker så jag hann helt enkelt inte. Jag vill vara vuxen och säga hej då på ett snyggt sätt utan att han blir sårad eller missförstår något. Därför vill jag göra det personligen och inte via mejl eller sms men det kräver också tid som jag hellre spenderar på annat än med honom. Missförstå mig inte, han är en bra kille på många sätt och vi har ganska trevligt tillsammans, men det saknas något mellan oss och som aldrig kommer gå att trolla fram. Inte ens med tidens hjälp. Så jag letar vidare och hoppas att efter alla sorger den här veckan kan få uppleva trevligare tider framöver.

Rätt okej

"Just like I predicted, We're at the point of no return
We can go backwards, and no corners have been turned.
I can't control it, if I sink or if I swim
'cause I chose the water that I'm in.

And it makes no difference who is right or wrong
I deserve much more than this
'Cause there's only one thing I want

If it's not what you're made of
You're not what I'm looking for
You where willing but unable to give me anymore
There's no way, You're changing, cause somethings will just never be mine,
You're not love this time ... but it's allright."

Texten ovan är från Lucy Silvas låt What you're made of. Jag har aldrig riktigt kunnat känna igen mig i texten, även om jag tycker om låten. Hörde den på radion igår och raderna stämmer precis på vad jag känner för D. Gnistan finns inte där, men det är rätt okej ändå. Vi ska visserligen ses imorgon men det känns mer som hej då än någonting annat. Sen är det bara att börja leta igen, om det verkligen är vad jag vill. Ibland känns det tomt men för det mesta känns det som vanligt. Rätt okej med andra ord.

Fortsätt gå...

Nu är ansökan postad - ingen återvändo. School here I come! I januari börjar kurserna som jag sökt för att komplettera mitt gymnasiebetyg. Det blir kemi A, fysik A och matte B+C (distans) på tisdagar och torsdagar samt frivilliga genomgångar på måndagskvällarna. Förmodligen blir det en dag i veckan på det nuvarande jobbet (onsdagar) och ett nytt jobb på fredagar fram till sommaren. För en gångs skull ser jag verkligen fram emot ett årsskifte med alla löften om förändring och förbättring! Nu är det bara fortsätta gå på den inslagna vägen och försöka åstadkomma allt det där man drömmer om. Ett oberoende liv i gemenskap utan bekymmer...
Jobbet är ett bekymmer för dagen. Igår fick jag skäll för något som jag trodde att jag gjorde bra. Det känns, och jag är fortfarande arg för det. Trafiken på måndagar och tisdagar är inte rolig åt något håll. För att inte tala om fredagseftermiddagar hemåt. Det kan inte vara miljövänligt att en halv miljon bilar ska stå still och stirra på varandra på en j-a bro mitt i Stockholm flera timmar varje vardag för att någon inte kan bestämma sig för att bygga en bättre och mera framkomlig väg någon annan stans. Tyvärr är någon annan stans ett skyddat område både ur natur- och kultursynpunkt, paradoxalt nog. Jag är verkligen emot allt som heter begränsa och konservera, jag vill framåt utan att för den skull vara radikal. Finns det något lämpligt ord för detta? En som tycker att resten av världen är idioter tills dess att motsatsen är bevisad. En som tycker att snö är helt okej så länge strömmen fungerar hemma och plogbilen mullrar utanför. En som tycker att det är för varmt om det blir mer än 27 grader på sommaren. En som vill åstadkomma något utan att ta åt sig äran. Jag tror att ordet jag söker är svensk. Lite sådär lagom. Det stör mig, denna flathet och lathet. Ändå är jag inte bättre själv förrän jag fortsätter gå. Då först kanske jag kan bli nöjd :)