Igår hände något tråkigt. Lilla Jimi som jag hämtade för ungefär två veckor sedan dog på kvällen. Så sent som i söndags morse filmade jag honom och hans syster med mobilen när de satt och åt frukost. På kvällen åt han morot men igår morse märkte jag att allt inte stog rätt till. Han var då lite hängig men knaprade i sig lite hö och var inte uttorkad. När jag kom hem igår så var han jättedålig och trots tvångsmatning med min specialare (mosad bana, druvsocker och lite vatten) samt Critical Care så hjälpte inget. Tänk att man kan bli så ledsen för en liten kanin som man bara känt i tre månader...
R.I.P
Vintervikens Jimi Hendrix 070819-071126
Imorgon kommer det också att vara sorgens dag... Först ska jag till tandläkaren (vilket brukar vara mest sorgligt för min plånbok) och sen på eftermiddagen till veterinären och ta bort Sonja och Zue. Sonja ser dåligt och är antingen dement eller har någon annan psykisk störning (kan ha med synen att göra) och känner vissa dagar inte igen en och blir livrädd när man ska ge henne mat eller fylla på vatten. Hon är visserligen bara fem år (fyller sex i maj) men det är inget bra liv jag kan erbjuda henne. Hon har inte haft det så lätt tidigare heller och ska inte behöva utsättas för fler tråkigheter, så imorgon sätter jag punkt. Zue är pigg och glad, äter som hon ska men låter som om hon hade lunginflammation när hon sover djupt. Dessutom har det gått från ett lätt pipande ljud till riktiga "snarkningar" den senaste veckan och förmodligen har hon en tumör i magtrakten som trycker på luftvägarna/lungorna när hon lägger sig ner och slappnar av. Hon fyller åtta år i april och är ingen ungdom, men det är ändå inget lätt beslut att ta när man tycker om dem så mycket. Jag vet att de har haft ett bra liv hos mig under alla dessa år och hellre att de får sluta sina dagar innan de börjar må riktigt dåligt. Kaniner är bytesdjur som döljer alla symptom in i det sista och är därför otroligt svåra att läsa av när det verkligen är sjuka så jag får gå på det lilla jag kan och vet som känner dem bäst. Men som sagt, det gör inte beslutet mindre svårt för det.
D har varken med sorg eller insomnande att göra utan kan väl mer beskrivas som en ryggsäck utan packning i min värld. Men lik förbannat går jag och bär på den... Det blev inte som jag tänkt mig i fredags då vi (han) pratade om en massa andra saker så jag hann helt enkelt inte. Jag vill vara vuxen och säga hej då på ett snyggt sätt utan att han blir sårad eller missförstår något. Därför vill jag göra det personligen och inte via mejl eller sms men det kräver också tid som jag hellre spenderar på annat än med honom. Missförstå mig inte, han är en bra kille på många sätt och vi har ganska trevligt tillsammans, men det saknas något mellan oss och som aldrig kommer gå att trolla fram. Inte ens med tidens hjälp. Så jag letar vidare och hoppas att efter alla sorger den här veckan kan få uppleva trevligare tider framöver.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar