Upp som en sol...

Upp som en sol - kemiprov 0,5 p över MVG!
Ner som en pannkaka - fysikprov (inte ett rätt?)

Mitt liv i ett nötskal.

Jag har aldrig skrivit sämre än godkänt (knappt det, brukar ligga klart över medel) på ett enda prov i hela mitt liv förrän igår (har inte sett resultatet utan går händelserna lite i förväg). Till mitt försvar skall sägas att läraren är värdelös, ostrukturerat förvirrad och boken inte är till någon hjälp alls. Dessutom gör hela den biten att jag blir fullständigt ointresserad av ämnet och inte lägger manken till för att försöka förstå heller och det gör ju inte situationen lättare. Det värsta är att jag förmodligen inte lär mig något av detta misslyckande i slutändan ändå (mer än att kanske sluta vara så arg på mig själv när jag misslyckas...) vilket bara kan klassas som ett fullständigt nederlag.

Kemin däremot är jättekul och fungerar utmärkt, vilket provresultatet visade. Lite över förväntan till och med :) Skillnaden mellan kemiläraren och fysikläraren är ljusår i förmedlande av kunskap och disponering av lektionstid. Tur att jag har kemiläraren i matte också... Min analys av varför fysiken går så dåligt är faktiskt inte bara bortförklaringar utan läraren är verkligen dålig och boken är verkligen det sämsta läroboken jag någonsin läst! Självförtroendet har inte fått den törn det brukar få då jag gör någonting fel och normalt anger jag aldrig bortförklaringar då jag alltid tror att felen beror på mig som person. Men just i detta fall med fysiken så är det yttre omständigheter och ingenting annat, känns det som. Jag kan ju inte vara dummare mellan 8.10 och 10.30 varje tisdag och torsdag än vad jag är övrig tid, eller kan det vara det som är felet?

Måste skriva lite om Korn-konserten från den fjärde februari också. Stackars Annelie hade ingen aning om vad som väntade men efter inhandlade öronproppar från tjatande försäljare utanför Hovet och middag på Subways (mycket amerikanskt ;)) så var det dags för supporten att göra entré. Death Stars inledde med förinspelad bakgrundsmusik, en svart Ola Salo-kopia med rosa fjäderboa som förgrundsfigur och dåligt imiterade poser som alla "hårrockare" bara måste göra (ser skittöntigt ut). De avslutade sitt alldeles för långa (var nog egentligen kortare än en halvtimme) scenframträdande med att tala om regnbågsfärgade albumframsidor och skrika högt att bögar är bäst, vilket jag personligen inte anser vara riktigt hårdrockslikt, men men. De började dessutom exakt på utsatt tid vilket inte heller passar in i hårdrocksframtoningen...

Sen följde den riktiga huvudattraktionen (åtminstone för min del) med Texasbandet Flyleaf som var minst lika bra som jag hade hoppats! Dagens andra svarta kjol (denna gång på en tjej) med energiska hopp och en basist/gitarrist som lätt sprang en halvmara upp och ner på den ena högtalaren kändes mycket befriande efter dödsstjärnornas tveksamma insats. Dessutom har sångerskan en grym röst och bra flyt i låtarna och bra texter, kort sagt klart se- och hörvärt! De gör sin egen grej, flörtade med publiken lagom mycket och gick att lyssna på utan öronproppar utan att bli döv. Stort plus!

Efter en allt annat än kort paus äntrade sedan Korn scenen ackompanjerade av ljudliga applåder från den relativt stora publiken. Kvällens tredje svarta kjol med svarta knästrumpor och dreadlocks liknade mer en hårdrockande Pippi Långstrump än Ola Salo (inget ont mot Ola) och vilken klasskillnad det blev på scen! Det var som att jämföra Astrid Lindgrens verk med en påtvingad högstadieuppsats i svenskan. Lyssnar normalt inte så mycket på Korn även om de har en och annan bra låt men giget var klart över förväntan. Publiken stog i sidogångarna och hoppade och dansade och sjöng med och det var verkligen kul att se folks entusiasm utan att det för den skull blev fanatiskt. De spelade många gamla låtar, en del nytt och lät verkligen likadant som de gör på radion eller skiva. Inget fejk där inte!

Det blev en sen kväll i säng och om jag normalt är dum mellan 8.10 och 10.30 på tisdagar så var jag det sannerligen dagen efter konserten ;)

Livet och döden

Alla har vi drabbats av livet och dess nycker och vissa har mer kontakt med döden än andra. För tillfället känns det som att jag har väldigt mycket kontakt med döden. En äldre släkting på mammas sida dog för bara någon dag sedan och i tordags somnade min älskade Indigo in för gott. I slutet av förra året var det Indira, Sonja, Zue och Jimi samt min fasters och farbrors underbara border/flatkorsning Midde som lämnade jordelivet bland djuren och mammas gamla moster bland människorna i min närhet.

Samtidigt har det hänt väldigt mycket på bebisfronten de senaste två åren i min bekantskapskrets, så på något sätt balanseras det väl upp på naturens eget vis. Gamla försvinner och nya föds i detta eviga ekorrhjul kallat liv. Glädje och sorg blandas för att åter övergå till gråtrist vardag så småningom. En evig kamp i motvinden för det mesta men också en del nedförsbackar som gör livet värt att leva.

Beslutet om att ta tjänstledigt för att plugga känns helt rätt och jag vågar stå för min "dröm" om att en dag bli veterinär. Inte bara för pengarnas skull men för att det känns som att där kan jag göra min insats för livet. Människor är kanske för "enkla" och genomskinliga (falska?) med sitt talspråk, djur erbjuder en större utmaning med sin tysnad. Eller så är det så att det är det jag kan och vet och som jag i framtiden känner att jag kan lyckas med. Människor är helt enkelt inte lika intressanta att jobba med som djur, även om jag uppenbarligen kräver artfränder i min närhet för att må bra och stimulera min sociala förmåga.

Så har man hunnit bli ett år äldre sen senast också... Träffade Em och E-K i måndags och åt en god middag på ett roligt ställe i SC. Fick Stieg Larssons två första böcker i serien om Lisbeth Salander i födelsedagspresent som komplement till Ergo fysik och Gymnasiekemi A ;) Håller just nu på att läsa På spaning med Bridget Jones och den är bitvis hysteriskt rolig! Var en tur till Gotland i helgen (flög faktiskt, tog lika lång tid som att gå från jobbet till flygplatsen, d.v.s. en halvtimme) och började läsa den på natten och kom på mig själv med att ligga och fnissa och skratta högt - hoppas jag inte väckte någon :) Var där på jobb och den biten är faktiskt fortfarande rolig och ger direkt positiv respons. Sånt som alla människor mår bra av att få lite då och då.

Hämtade hem en ny häst idag också. Ett treårigt nordissto som jag ska leasa ett tag och se om hon är något för tävlingsbanan (i väntan på den andra hästen och hennes fölunge som beräknas till början av maj). Sen har jag hunnit med att rida en sväng i ridhuset också på grannens ohängda ridhäst. Flög nästan av när jag skulle hoppa upp men hann undan med bara ett skrapsår och blåmärke på knät, men när jag väl kom upp så gick det bättre. Senast jag red var hon fantastiskt fin och vi gjorde t.o.m. enkla byten vilket jag knappt själv kom ihåg eller ens visste att jag kunde, så det är ytterligare en av de där små nerförsbackarna jag talade om i början, det här med ridningen. Fredagsjobbet är också än så länge riktigt trivsamt även om värdets makter verkar ha krig just den veckodagen. Men det är väl så min månad januari är, höga berg och djupa dalar med relativt jämna intervaller. Precis som livet och jag själv i övrigt ;)

Årskrönika 2007

Jaha, så var det dags att sammanfatta det gångna året. Vad har egentligen hänt i livet? Inte mycket om jag ska vara lika ärlig som vanligt. Men jag har hållit mitt hemliga nyårslöfte och jag tänker avge detsamma för 2008. Kanske till och med lägga till små delmål för att se att planen följs. Årets bästa musikupplevelse var i alla fall utan tvekan Within Temptaion-konserten som jag fick biljetter till i födelsedagspresent! Sunrise Avenue var inte så dåliga de heller men resten av konsertbesöken är lätta att glömma. Hann med att gå på Grönan inte mindre än fem gånger under året vilket måste vara någon sorts rekord för min del. Har inte varit där på närmare tio år före den gångna sommaren... Dejtandet har väl gått sisådär men det känns ändå som att jag är ganska säker och medveten om vad det är jag verkligen letar efter så dyker han bara upp så ska jag nog se till att det blir som jag vill :) Jag lånade ut Alex på obestämd framtid och erbjöd även hans nya familj att köpa honom till ett "rimligt" pris (mer än vad min bil är värd i alla fall). Det tror jag inte att det var många som trodde att jag någonsin skulle göra. Nu är han inte såld heller men den som lever får se. Nallepigan lyckades jag inte riktigt med målsättningen att komma till start med eftersom hon fick en skada i frambenet, men nästa år blir hon förhoppningsvis en stolt mamma till en Voje Pingla eller en Nalle Faks med Voje Faks (e. Järvsöfaks) som pappa. Det duger det med ;) Kaninfronten har faktiskt gått riktigt bra även om det inte har blivit några märkvärdiga placeringar i de större sammanhangen. Tyvärr fick jag ta farväl av Indira, Jimi, Sonja och Zue under sista delen av året. Jag vet att de alla hade det bra under sin tid hos mig även om det bara var ett par veckor för en och nästan tio år för en annan. Så även om tårarna kommer ibland av sorg och saknad så känns det ändå som att jag gjort vad jag kunnat för dem. Det är en liten tröst efter novembersorgen. Under året har jag haft förmånen att besöka allt från Piteå i norr till Malmö i söder och dessutom hunnit med London, New York, Los Angeles, San Fransisco, Honolulu och inte minst den fantastiska ön Maui i resväg. Isad stadsgata med 28 minusgrader och broddade hästskor till 28-gradigt vatten med sol, vind, sand och vajande palmer, välj själv vad som är att föredra ;) Jobbet har väl gått sämre än någonsin även om jag ändå på något konstigt vis får saker och ting uträttat som jag ska. Min trovärdighet som person har kanske till och med ökat (delvis tack vare nyårslöftet) trots min självupplevda ineffektivitet. Trafiken till och från jobbet har varit den värsta under de fyra år som jag har pendlat och det ser inte ut att ljusna till imorgon heller. Det fanns bara ett beslut att fatta, ta reda på vad jag verkligen vill och göra det. Sagt och gjort, jag bestämde mig för den kanske redan uppenbara vägen, att plugga in mina saknade gymnasieämnen för att kunna söka vidare till veterinärhögskolan så småningom. Så 2008, här kommer en nollåtta (som inte är riktigt hundra, som mina norrländska vänner brukar säga) som tänker ta för sig av vad livet har att erbjuda och som inte tänker be om ursäkt för sin lokalpatriotism längre, för nästa år är stockholmarnas alldeles egna år!