Life goes on

Det där med att gå på kurs kanske inte är så tokigt när allt kommer omkring. Lärde mig faktiskt en hel del användbara saker och inte minst en funktion som inte ens pappa kunde (vilket inte händer speciellt ofta, att jag kan mer om data alltså). Det levde jag gott på ett helt dygn :)
Förkylningen och käkvärken verkar ha givit med sig tillfälligt och även Jimis död tycks ha börjat sjunka undan. Var och tävlade i helgen och det gick faktiskt ganska bra! Elli lånade ut fem av sina kaniner till mig och de gick jättebra allihop. Karma blev elit i rakbana och kom femma i cupen, Svante hade bara en enda korrigering (!) i eliten även om han fick sju fel så var det ett klart framsteg, HD gick på ett fel totalt men fick ingen placering i lättklassen, Sid kom tvåa i medelsvåren på totalt ett fel och Ola hade visserligen fem fel i lätt ny men det var hans andra start i livet så var det ett helt godkänt resultat. Av mina gick Indus bäst. Tyvärr kom han inte till final i eliten (ett fel för mycket) men sen kom han tvåa i krokig svår, Idol kom trea (en pinne kvar till elit) och även fyra i rak svår och totalt tvåa i cupen! Dino hoppade bra men blev osäker och utan framåtbjudning i eliten så där måste jag bättra mig, Enya ville inte vara med alls, inte Östen heller, Caramell hoppade bra men är för gammal (får bli veteran nu), Anemone var okoncentrerad och blev rädd för något och fick tre fel i lättklassen, Ila gick bra i lätt ny på tre fel och Bruno var ännu bättre på bara två fel. Första gången som han var bäst av syskonen :P Lite roligt att alla tre kullsyskon var med i samma klass och gjorde samma fel på trippelbarren med vattengraven under. De hoppade studs mellan bommarna och blev väldigt blöta alla tre. Gissa om domarna skrattade?!? Nu till helgen ska jag upp till Sandviken och hälsa på A och tävla på söndag. Får se om vi hittar något intressant att spana på på fredag kväll...
Läste en halvbra/dålig bok "Mias hemlighet" som är en fortsättning på Liza Marklunds "Gömda" och "Asyl". Boken är bra för historien som den berättar men har ett dåligt och osammanhängande språk om man jämför med Liza Marklund. Det kanske är orättvist att jämföra en vanlig dödlig "Mia" med strulig bakgrund och en begåvad författare som Liza men boken är knappast läsvärd ur annat än nyfikenhetssynpunkt. Jag tycker inte att den är någon sorts manifest mot kvinnovåld, mer en beskyllning på hur svenskt samhälle fungerar (eller snarare inte fungerar) i frågan och hur fantastiskt bra USA är i jämförelse. Med det kanske är poängen? Eller så är det en saga som bara måste ha ett lyckligt slut, har inte riktigt bestämt mig än. På något sätt går den emot min syn på varje enskild individs rätt till sitt eget öde. Jag tror att man skapar förutsättningar för det som händer själv. Visst har omgivningen en viss bestydelse, men inte en avgörande roll, ödet har du i din hand med dina val. Jag vägrar förlika mig med ordet offer. Man kan vara ett offer, men bara en gång i varje sammanhang och det är ditt personliga ansvar att reda ut. Inte statens, myndigheternas eller någon annans. Bara ditt eget om livet ska kunna gå vidare. I viss mån gör ju "Mia" det hon kan på egen hand och visst håller jag med om att det svenska samhället inte gör speciellt många rätt, men ändå kan jag inte låta bli att betrakta karaktären som ett sent uppvaknat offer som hela tiden måste undanhålla sanningen och dra till med vita lögner. Varje gång man måste rädda på mållinjen blir insatsen så mycket mer krävande istället för att ta motgången och jobba lite extra från början för att få det lättare sen. Men det är mitt sätt att se på det.

Inte så kul för dagen

Näsan rinner, käken värker, halsen rosslar och vädret är urkasst. Livet känns inte särskilt kul för dagen... Fick ett telefonsamtal från SVA idag och veterinären kunde inte tala om varför Jimi dog. Han skulle kolla alla organ i mikroskop för att se om han hittade någon förklaring, men vid första anblicken fanns ingen som helst orsak. Död är han ju i vilket fall som helst men det skulle kännas lite bättre om jag visste varför. Kan inte förklara vetgirigheten i detta fall, men det är frustrerande när en så ung individ utan synliga fel helt plötsligt bara somnar in. Vad har jag missat? Ska strax åka hem och är inte på något bra humör alls och ska dessutom på kurs två dagar nu med jobbet. Jättekul! Eller nåt...

Sorgligt

Igår hände något tråkigt. Lilla Jimi som jag hämtade för ungefär två veckor sedan dog på kvällen. Så sent som i söndags morse filmade jag honom och hans syster med mobilen när de satt och åt frukost. På kvällen åt han morot men igår morse märkte jag att allt inte stog rätt till. Han var då lite hängig men knaprade i sig lite hö och var inte uttorkad. När jag kom hem igår så var han jättedålig och trots tvångsmatning med min specialare (mosad bana, druvsocker och lite vatten) samt Critical Care så hjälpte inget. Tänk att man kan bli så ledsen för en liten kanin som man bara känt i tre månader...

R.I.P
Vintervikens Jimi Hendrix 070819-071126

Imorgon kommer det också att vara sorgens dag... Först ska jag till tandläkaren (vilket brukar vara mest sorgligt för min plånbok) och sen på eftermiddagen till veterinären och ta bort Sonja och Zue. Sonja ser dåligt och är antingen dement eller har någon annan psykisk störning (kan ha med synen att göra) och känner vissa dagar inte igen en och blir livrädd när man ska ge henne mat eller fylla på vatten. Hon är visserligen bara fem år (fyller sex i maj) men det är inget bra liv jag kan erbjuda henne. Hon har inte haft det så lätt tidigare heller och ska inte behöva utsättas för fler tråkigheter, så imorgon sätter jag punkt. Zue är pigg och glad, äter som hon ska men låter som om hon hade lunginflammation när hon sover djupt. Dessutom har det gått från ett lätt pipande ljud till riktiga "snarkningar" den senaste veckan och förmodligen har hon en tumör i magtrakten som trycker på luftvägarna/lungorna när hon lägger sig ner och slappnar av. Hon fyller åtta år i april och är ingen ungdom, men det är ändå inget lätt beslut att ta när man tycker om dem så mycket. Jag vet att de har haft ett bra liv hos mig under alla dessa år och hellre att de får sluta sina dagar innan de börjar må riktigt dåligt. Kaniner är bytesdjur som döljer alla symptom in i det sista och är därför otroligt svåra att läsa av när det verkligen är sjuka så jag får gå på det lilla jag kan och vet som känner dem bäst. Men som sagt, det gör inte beslutet mindre svårt för det.
D har varken med sorg eller insomnande att göra utan kan väl mer beskrivas som en ryggsäck utan packning i min värld. Men lik förbannat går jag och bär på den... Det blev inte som jag tänkt mig i fredags då vi (han) pratade om en massa andra saker så jag hann helt enkelt inte. Jag vill vara vuxen och säga hej då på ett snyggt sätt utan att han blir sårad eller missförstår något. Därför vill jag göra det personligen och inte via mejl eller sms men det kräver också tid som jag hellre spenderar på annat än med honom. Missförstå mig inte, han är en bra kille på många sätt och vi har ganska trevligt tillsammans, men det saknas något mellan oss och som aldrig kommer gå att trolla fram. Inte ens med tidens hjälp. Så jag letar vidare och hoppas att efter alla sorger den här veckan kan få uppleva trevligare tider framöver.