Resfeber

Snart är det dags, USA here I come! Mindre än två veckor kvar nu och alldeles för mycket som ska hinnas med innan dess. Reskassan är redan på minus vilket inte känns lovande direkt och det kommer bli betydligt svårare den här gången att minimera utgifterna då vi är fler som ska åka tillsammans. Som jag ser det är det mest nackdelar just nu, men jag hoppas att det blir bra ändå när vi väl är där. Varken Californien eller Hawaii är tokiga som platser så chansen finns ju ;) Appropå chanser, det var precis som jag trodde med D. Han vill betydligt mer än jag. Igår ringde han när jag inte svarade på ett mail och undrade när vi skulle träffas nästa gång och bla bla bla. Jag orkar inte riktigt med sånt just nu. Jag spelade med och ljög lite om när vi skulle åka och komma hem för att köpa mig lite tid. Jag vet att det är fult men jag känner igen en enkelriktatskylt när jag ser en... Det är inte så att han är otrevlig eller motbjudande på något sätt men jag känner helt enkelt inte för att satsa seriöst alls på någon relation för dagen. Jag är en person som trivs i min ensamhet och den dagen den prioriteringen ändras så kanske det finns hopp om att det skulle fungera. Att tanken är väckt är ju trots allt en början men jag ser allt för ofta slutet innan jag gått gatan ner, precis som i detta fall. Nog om det. Livet består av annat, jobb tex. Jag ogillar mitt jobb. Jag ogillar att åka till mitt jobb. Jag ogillar flera av mina sk arbetskamrater. (Andra trivs jag väldigt bra med.) Jag tycker inte om den personen jag är när jag ogillar saker. Måste hitta på något annat och det snart! Usch, jag låter skrämmande likt alla höstdeprimerade stackare som tänker alldeles för mycket. Jag ska ju på semster i möjligheternas land!