Göra sitt jobb

Jaha, så var det måndag igen. En ganska trevlig helg måste jag säga att det har varit, även om lördagen kunde ha varit bättre. Jag hjälper till hos en travtränare lite då och då med att släppa ut hästarna, mocka, fodra och ta in på helgerna och i normala fall när man jobbar med någon annan extrajobbare brukar vi vara klara runt ettiden (börjar halv sju-sju). Nu var det så att en ordinarie medarbetare skulle jobba på förmiddagen tillsammans med mig och när hon hade mockat klart sin sida av stallet så skulle hon åka iväg på ett annat jobb och så skulle jag ta in hennes hästar och så skulle de två andra stalltjejerna ta in sina hästar själva. När jag var klar på min sida, vid kvart i tolv, började jag ta in de hästarna jag skulle och så började flera av de andra springa och bli svettiga och så blev de ännu mer irriterade på alla bromsar ute i värmen så jag tänkte att jag plockar väl in så många som möjligt så får de andra två ta resten. När jag kommer in med sista hästparet kommer de två andra tjejerna (motarbetare som jag brukar säga istället) och börjar skälla ut mig efter noter och vara helt hysteriska för att jag plockat in DERAS hästar, det skulle ju faktiskt DOM göra! Hästarna kunde ju DÖ om dom kom in för tidigt! Vad hade jag för svar på det?! Jag ryckte på axlarna och sa att, ja nu är de ju inne, men om ni vill kan jag släppa ut dem igen. (Tyckte personligen att hästarna verkade trivas bättre inne än ute där de slapp alla flugor och bromsar och en del saknade vatten i hagarna och var törstiga när de kom in och att jag gjort helt rätt som tagit in allihop.) Nu skulle de minsann ringa den andra tjejen som jag jobbat med först och skälla på henne varför hon inte talat om för mig att de minsann skulle ta in SINA hästar själva osv. bla bla bla. Jag sa att de inte skulle skälla på Sussi för att jag tagit in hästarna, hon hade ju sagt det till mig men att de två andra skulle träffas klockan elva och sen komma till stallet och att jag tyckte att det var bäst att plocka in alla hästar då de börjat vara oroliga och en del saknade vatten. Oj, vilka efterkonstruktioner jag kom med och alldeles nyss hade jag bara ryckt på axlarna som om jag inte brydde mig (vilket var helt sant, jag gav blanka f-n i vad de tyckte, för hästarnas del och min egen, gjorde jag helt rätt ;)) och när de åkt förbi vid kvart över tolv så hade ALLA hästar varit SÅ lugna. Jo tjena, ja då var det väl så, då. Jag började gå runt och fodra så att jag skulle få komma hem någon gång och då skrek då båda att jag skulle minsann inte fodra DERAS sida för då skulle jag få faan. Whatever, tänkte jag och ryckte odramatiskt på axlarna igen, mest för att jävlas. De fick tag på Sussi och skällde ut henne och så sa jag bara helt lugnt att jag behöver inte jobba här så ni kan få sköta er helt själva i fortsättningen och så gick jag ut och fodrade de två som gick i lösdriften och tänkte lite på hur hästskötare ofta tror att de själva är oumbärliga och de enda som kan få just sina hästar att må bra. Jag vet vad jag pratar om för jag har varit lika dan själv. Men med tiden lär man sig att hästar kommer och går och även om man tycker att man gör det mesta rätt är det inte sagt att någon annan kan göra på ett annat vis och få minst lika bra resultat, eller hemska tanke ett bättre! Men har man bara jobbat i ett litet stall utan press och stress och stora framgångar (eller motgångar) så fattar man det inte. Det är en egocentrisk yrkesstolthet och den svenska avundsjukan som lyser igenom och bländar en totalt. Konstigt nog blev jag inte ens upprörd. Jag tänkte på vattnet på gåsen och log lite för mig själv. Minst 5-0 till mig ;) När jag kom in stog de och pratade och selade ut en häst som den ena av dem skulle köra (hon är väl närmare 50 men beteendet tidigare avslöjade hennes sinnes ålder mer än kroppens) och så sa jag att jag jobbar här och har vissa uppgifter att sköta och huvuduppgiften är att se till att samtliga hästar mår bra och det är mitt ansvar att se till att det blir gjort innan jag åker hem. Jag visste inte när de två skulle komma och därför började jag plocka in hästarna för att de skulle ju in förr eller senare allihop och att det var första gången jag blivit utskälld för att jag gjort för mycket på ett jobb. Det tog skruv och de bad om ursäkt för att kommunikationen mellan dem och Sussi varit dålig och att de skällt på mig och bla bla bla. Jag sa att jag accepterade ursäkten och så åkte jag hem och la mig på soffan och slöade och tänkte inte mer på det. Kan du fatta att jag inte ens blev arg?!? Inte minst lilla upprörd utan de spelade bara sina roller som jag genomskådat första gångerna jag såg dem båda och jag var yngst av oss och hade bäst koll. Fascinerande! Jag blir också arg, mest på folk som inte gör de som ska eller som inte har huvudet med i matchen. Som när man kör bil och de ska prata i telefon och tappar all fart, eller ska byta cd-skiva eller sms:a eller äta korv eller bara är allmänt förvirrade. Detta händer ju dagligen så jag gör nog av med lite ilska där. Helt enkelt inte värt att slösa energi på dumma vredesutbrott som inte leder till någonting. Men med fönstret nervevat kan det ju hända att någon med(mot)trafikant hör mina pikar om körkort i Corn Flakes-paket och nyutsläppt från Beckomberga mfl. vackra kommentarer ;)