Annorlunda intressen

Ibland kan man undra hur man får tiden att gå. Som en trogen anhängare av våga-vägra-
semester-på-
sommaren-
rörelsen (av det enkla skälet att det alltid regnar *hmm*) så får man ju hitta på andra saker att göra på sina mindre upptagna stunder. Kaninhoppning är ett utmärkt tidsfördriv (se bild till höger, Dino stylar :)) och i år har det regnat mer eller mindre på samtliga tävlingar jag varit på. Mindre kul. Däremot har det helt plötsligt, hur konstigt det än låter, verkligen börjat kännas inspirerande igen. De blöta fötterna, håriga kläderna och långa dagarna känns lättare när det går bra och hittills i år har det gått riktigt bra! Man kan inte vinna allt och en missad finalplats kan ibland kännas som en seger om kaninen ändå gjort bra ifrån sig i förhållande till sin kapacitet (och min träningsiver som ibland lyser med sin frånvaro). Tack vare Luddes uppfödare Annelie som har hade träningsläger med mig och alla kaniner för ungefär en månad sedan så har allt vänt. Det känns riktigt kul! Just nu befinner jag mig utanför Sandviken, mitt i en tvådagarstävling (i mer eller mindre regn) och kände att jag bara måste dela med mig av denna fantastiska frihetskänsla och nyfunna självsäkerhet som jag just nu upplever. Tänk vilken annorlunda reaktion omgivningen visar på positivt tänkande och agerande! Tankens kraft har kanske större betydelse på människor och djur än vad jag någonsin kunnat föreställa mig. För ett litet tag sedan sprang jag Vårruset och för två år sedan kunde jag inte ens gå. Det är jag glad och tacksam över. För lite drygt tre år sedan funderade jag på att ge upp allt som hade med hästar och djur att göra för att det var så motigt, både psykiskt och fysiskt. Ja inte bara djuren, hela livet kändes fullständigt värdelöst. Men det som inte dödar det härdar och det är verkligen sant. Inget som är värt något är enkelt och det gäller att hänga i och trots allt orka nöta på, för förr eller senare kommer vändpunkten (då det inte går att sjunka lägre) och då kan allt bara bli bättre. Träning hjälper. Mycket träning. Träning och intresse. Det roliga är att intresset trots misshandel i form av tidsbrist och andra undanflykter inte ger vika och det är en trygghet i sig. Jag är och förblir både hästtjej och djurmänniska i största allmänhet, oavsett vad omgivningen tycker om udda intressen som kaninhoppning och ponnytrav. Det är den jag är och det är bara att säga som C brukade göra: -Det är bara att gilla läget eller göra något åt det som är fel. Så enkelt är det :)

Ps. Highschool never ends är så j-a bra!!! Ds.