Normala människor

Vad gör normala människor utanför arbetstid? Hur får de tiden att gå, de som inte håller på med hästar alltså? Det har ösregnat i tre dar nu så jag har lagt det här med hästträning och kaninhoppning åt sidan för tillfället men vad gör man istället med den tiden? Sover? Äter? Grubblar? Lyssnar på musik? Softar i soffan framför tv'n? Är det så livet ska se ut egentligen? Är det därför alla andra normala människor lever sina liv på Internet? För att fördriva tiden? Är det därför man måste vara två, för att gå varandra på nerverna? Är kärnfamiljen en naturlag hämtad från tristess och inte en naturlig norm som alla förväntas följa, egentligen? Något som är så svårt att nå och värt så mycket att ångesten överskuggar den riktiga prestationen och låter människor nöja sig med mycket mindre än de är värda, egentligen. Eller är det nuet som är det viktiga? Det enda verkliga, här och nu. Det enda som räknas, egentligen. Känslan i ögonblicket, njutningen av tidens möjligheter, framtiden så långt bort och helt utan nostalgi. Att bara kunna leva här och nu och använda alla sina sinnen för att ta in världen utan yttre påverkan. Det vi aldrig har tid med...

Om ovanstående rader är skrivna ur frustration, längtan eller likgiltighet vet jag faktiskt inte ens själv. Min obefintliga möjlighet att någonsin klassas som normal har jag givit upp för länge sedan för vem är egentligen normal? Tänk om jag kunde ta vara på de här ögonblicken och förvalta dem bättre. Leva mer i varje sekund och inte hela tiden vara före min tid. Förmodligen finns det inte så stor plats i den normala tiden för mig. Det är därför jag hela tiden måste framåt. Alltid ha något annat för att hålla tristessen borta liksom rädslan för det normala och gråtrista. Skillnaden mellan att leva ut sin passion och galenskap är hårfin. Förmodligen balanserar jag på kanten utan att hitta den rätta balansen och alldeles för driven för att välja vilket ben jag ska stå på.

En del av livet har jag fattat beslut om och det är yrkeslivet. Jag vet vad jag vill, jag vet vad som krävs för att nå dit och jag vet att jag kan. Jag vet också att jag måste offra delar av mitt nuvarande liv (läs avsaknaden av liv) i än större utsträckning än vad jag redan gör idag. Det var här det där med balans kom in, val och icke val. Kroppen och hjärnan orkar inte hur mycket som helst, inte hjärtat heller för den delen. Frågan är bara om man ska börja med att bygga en ram runt pusslet och sedan lägga bit för bit tills bilden framträder eller om man på måfå bara ska lägga närmaste pusselbit till nästa och försöka tills någon passar och allt ger sig själv? Eller är det så att ramen runt pusslet redan är fastställd (allas öden) och att det bara finns ett visst antal pusselbitar som man kan länka samman i en mer eller mindre förutbestämd ordning? Banka på dem med hammare fungerar i alla fall inte (för den som är lika otålig som jag)...

Det var länge sen jag hade tid att grubbla på andra saker än praktiska ting och upplägg och det känns nästan som att vara tonåring igen (utan det dåliga självförtroendet och med en betydande självinsikt och viss distans). Till viss del är det befriande men det kommer också med ett större ansvar och en större medvetenhet som man får växa med eller duka under, det är bara att välja. Där har jag också gjort ett val och det som inte dödar det härdar, inget som är värt något är enkelt och det är bara att gilla läget. Floskler eller inte men det är det som får mig att överleva och mer kan man väl inte begära, egentligen?

The devil's beat

The devil's beat är titeln på Sandi Thoms nya låt som syrran skickade mig på mailen igår. Den är toppenbra! Hon har en ruggig känsla för texter (Sandi alltså) och en härlig glädje i framförandet så att allt hon framför blir så enkelt och självklart, man blir glad :) Fick även en låt med McFly (min syrras stora hangup) som heter "Corrupted" som också är riktigt bra. Dessutom har de efter mer än ett halvår börjat spela "The dread" med Takida på radion så jag var tvungen att gå in och ändra lite på "bäst just nu -listan". Den är verklgen grymt bra! "Hammerhead" med the Offspring har växt alla mornar jag varit uppe och tränat och allt kännts tungt och tråkigt, så har den livat upp och gjort att jag orkat ändå. En utmärkt träningslåt!

Som vanligt har jag väldigt blandad musiksmak men de har alla en sak gemensamt och det är "riktig" musik med bra texter. Det är inte techno och konstgjort utan oftast riktiga instrument och folk som faktiskt kan sjunga (till skillnad mot Håkan Hellström m.fl.) och inte låter som om de skall spy (InFlames...) vilken sekund som helst. Detta till trots är jag en stor 80-talsfantast (då syntar och trummaskiner verkligen slog igenom) men kanske är det förlåtet då rösten faktiskt hade större betydelse än utseendet och bh-storleken... (Älskar Shakiras text i "Whenever, wherever" )

När vi ändå är inne på musikspåret så måste jag säga att Celine Dion i all ära i "My heart will go on" och en mängd andra bra låtar som gör hennes fantastiska röst rättvisa, men snacka om att förstöra klassiker när hon ger sig på AC/DC:s ”You shook me all night long” och Hearts gamla underbara "Alone"! Den har visserligen ett gäng svenska "tonåringar" med mer eller mindre framgång redan gjort sina egna versioner av men ingen kan mäta sig med originalet i mitt tycke. En radiopratare i min ålder kallade den till och med Anders Johanssons nya låt och jag vet inte riktigt om jag håller med om att kalla den för "ny".

Som den uppmärksamme redan listat ut så är jag på ett konstigt humör. Det mesta är bra, jag borde egentligen vara glad som mår bra och har hälsan med mig, men ändå är där ett sting av undertryckt aggression och ilska över något obestämbart som bubblar upp till ytan så fort jag befinner mig på jobbet. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det och det stavas inte någon enskild person direkt (i stort sett alla går mig på nerverna jämt) men jag har verkligen fel inställning så fort jag kommer hit (om någon undrar så har jag lunch). Normalt brukar jag kunna sätta fingret på exakt vad det är som felar men den allmänna sinnesstämningen som råder på det här bygget gör mig bara hatisk utan orsak och det är jobbigt eftersom jag inte vill vara sådan. Jag är ju ingen tonåring längre, eller?!? Det känns nästan som det. Jag hade min 40-årskris när jag var 21 så det här måste vara pensionångest eller nåt...

Bytte framskor på Gullan igår så nu springer hon som ett skållat troll! Körde Alex i söndags och såg verkligen fram emot det, men nu efter förstår jag varför jag skall sälja. Han är hopplöst rädd för allt och springer som en full metmask på vägen. Aktionsmässigt är han jättefin och skulle säkert kunna springa riktigt fort om han får på sig helstängt, kusken en pisk och befinner sig på en travbana. Men nu körde jag med öppet, bomull i öronen och utan spö hemma så jag får väl skylla mig själv. Han är som han alltid varit men jag hade glömt hur jobbigt det faktiskt var och det var väl på så vis en positiv insikt som gör hela affären lite lättare. Förhoppningsvis flyttar han till en familj i Bollnäs (varför bär alla vägar dit?) nästa vecka och då har jag ett problem mindre. Håller tummarna för att de faktiskt köper honom också så jag får lite pengar ;)

Lyckan kommer...

Om hästskor och fyrklövrar ger tur så hade jag en turlig vecka förra veckan. Jag hittade först en torkad fyrklöver i kaninernas hö och sen på kvällen prickade jag stolpen med alla fem hästskorna i femkampen på E-K:s och Carinas gemensamma 40-årsfest. Snacka om flyt! Eller så är jag bara grym på att kasta hästskor (helt plötsligt...) Det gav vårat lag 25 poäng så vi vann :)

Festen var i vilket fall som helst väldigt trevlig med god mat och glada människor. Jag fick (som vanligt) leka dj och det är alltid trevligt när man ser folks reaktioner på musiken. Tänk att "YMCA", "Eye of the tiger" och "Sommartider" alltid går hem, det är helt fascinerande. Även "Sexyback" med Justin samt Shakiras "Whenever, wherever" fungerade bra vilket kanske inte är så konstigt. Tyvärr är jag dålig på salsamusik, både på att lyssna och dansa *hrmm* men jag hörde "La copa de la vida" med Ricky Martin på radion i bilen på väg till jobbet i morse och den skulle nog faktiskt kunna fungera. Vi var ju på salsakurs på E-K:s möhippa och skulle ha visat upp våra färdigheter i lördags, men utan musik är det svårt ;)

Dansa över huvud taget är svårt. Eller egentligen inte om man är onykter men då är det inte svårt att sjunga heller. Jag kan sjunga klockrent nykter, men det låter ändå inte bra. Dessvärre har berusningsmedel en liten bieffekt som gör att alla tror att de kan sjunga (inklusive undertecknad) så det var nog tur att jag körde bil och var väldigt städad i lördags. Tyvärr kan jag nog inte köra med samma taktik på bröllopsfesten om jag inte ska hamna i samma gamla vanliga tråkighetsfack. Undrar bara vem som ska få äran att skjutsa mig hem därifrån...

Apropå ingenting, jag frågade E-K om jag skulle ta med en kavaljer till bröllopet, om det såg bättre ut. Men hon hade precis lyckats få till en bra bordplacering och sa nej och dessutom kom det flera som var singel så det var inget konstigt. Men då startade tusen frågor, vem är han, var har ni träffats när hinner ni träffas osv. Vad jag vet så har jag inte träffat någon lämplig pojkvänskandidat den senaste tiden och det var inte det som var frågan heller (även om jag kan förstå att det uppfattades så). Visst, jag gillar att sätta myror i huvudet på omgivningen, men jag måste dementera alla rykten om mitt upphörande singelskap för det har inte med saken att göra i detta fall. Jag har faktiskt trevliga manliga vänner som skulle ställa upp och följa med på en sådan tillställning och kunna uppträda civiliserat om det skulle behövas. (Någon som känner för att låna ut sin pojkvän?!?)

Nä, skämt åsido, då återstår det endast två problem inför den stundande bröllopsfesten. Vad ska jag ha på mig och vad ska vi köpa i present? Presentproblemet är vi flera på så det känns inte så betungande. Vi har ju en del bra idéer faktiskt även om jag inte kommer vara riktigt säker förrän vi faktiskt handlat något, slagit in och överlämnat paketet. Kläderna är som vanligt ett bryderi då jag inte passar i någonting. Om allt klär en skönhet så är jag raka motsatsen. Ingenting passar förutom ett par gamla slitna rockyjeans, t-shirt och gympadojjor men jag tror inte att det räknas som "elegant".

Jag är egentligen inte ointresserad av kläder men jag tar mig varken tid eller råd att lägga energi och pengar på mitt utseende i någon större utsträckning. Träningskläder och jeans är min grej, inte klänningar och finskor. Det konstiga är att det går bra att köpa ett par stallskor för tolvhundra spänn eller en sadel för flera tusen eller ett par ridbyxor för många hundralappar, men att köpa en tröja eller ett par byxor som kostar mer än tre-fyrahundra för att använda till vardags eller fest det går inte i min värld. Men det kanske finns otroliga kreationer i den prisklassen som jag missat och som kanske passar utmärkt på mig, vad vet jag? Måste nog börja leta snart...